Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1867, sida 2

— Men vi skola ej längre se solen. — Jag skulle i alla fall ej hafva sett henne, svarade grefven med en öm blick. — Följer du oss, onkel? frågade Gisbertina. Den gamle herrn satt så beqvämt i soffan, och hans knappt läkta ben smärtade honom något, men Gisbertinas fråga tycktes nästan innebära en önskan att han skulle stanna hemma. Han kastade en blick på sin niöce och tycktes vilja antaga utmaningen. Han steg upp, tog sin hatt och sade: — Låt oss gå. Ett ögonblick flög ett uttryck at missräkning öfver Gisbertinas ansigte, men derefter lekte ett trotsigt leende omkring hennes sköna mun. Grefven förde den unga damen genom korridoren och utför trappan. — Ni är förtrollande skön, nådiga fru, hviskade han till henne. Ett leende tackade honom. Gällde det honom? Då de lemnat värdshuset och befunno sig på gatan, drog hon sin arm undan grefvens. — Käre onkel, tillåt att jag stöder dig. Din blessyr plågar dig. Hon tog generalens arm och lät grefven gå bredvid, Hon gick stolt och triumferande vid den ståtlige veteranens arm. Generalen betraktade henne, och hans blick tycktes säga: En qvinnas nycker äro outgrundliga. Gisbertinas ögon genomflögo emellertid den långa Weender-Strasse. De gingo förbi Gisberts fordna boning, och Gisbertina riktade sina blickar upp mot fönstren. De voro upplysta. Gisbertina spratt till, ty ur huset framträdde en person, som tycktes hafva väntat på dem. Han sade likväl med ett uttryck af ösverraskning: