sista strid. På sin tid väckte detta brokiga fantasistycke mycket uppseende, måhända mest i följd af de roller förf. lät kända politiska personligheter spela deri. Numera väcker det intresse såsom ett litterärt kuriosum. En arbetares dotter. Genretafla af Munin. Svenskt original. Stockholm, på L. J. IIiertas förlag. 1866. Då ,,en arbetares dotter blir hjeltinnan i en roman, måste hon merendels genomgå skiftande öden, flyttas ur den obemärkta ställning, hvari hon är född, o. s. v. Så går det ock Margaretha i denna berättelse. Tillaragelser af mer och mindre sannolik natur råkar hon ut för, och tack vare sin öfversvinneliga skönhet och tjusningsförmåga går allt godt och väl för henne till slut, och det oaktadt hon visar sig som en svag och karakterslös stackare alltigenom från början till slut. Iläremot är just ingenting att säga; en romanförfattare är berättigad att göra sina hjeltinnor så oefterrättliga sem han behagar och kan dock måla sannt, ty det gifves ju qvinnor, som icke äro stort annat än rön, som drifras af vinden — alldeles som det gifs män af dylik beskaffenhet. Men hvad som är och blir ett fel hos en författare, det är, att han framställer dylika karakterer såsom i allo goda ech älskliga. Slappheten i fråga om de enklaste moraliska begrepp, bristande rättsoch pligtskänsla samt ombytlighet i kärlek äro fel, som starkt framträda i Margarethas karakter, men förf. tycks dock vilja ha henne ansedd som en mycket oförvitlig karakter. Föga intressanta de öfriga i romanen uppträdande personerna. Baronens roll är från början till slut vidrig, och en af bokens största orimligheter är, att Margaretha kan någonsin hysa vänskap och förtroende för en person, som hon lärt känna under så föga rekommenderande omständigheter. Edwards passion för hjeltinnan i berättelsen förefaller nästan tragikomisk. För öfrigt förekommer åtskilligt i denna roman, som erinrar om fransyska arbeten af en genre, mot hvilken man allmänt nog framställt betänkligheter på grund af dess anstötlighet. En slamp. Komedi i tro akter på vers af Julius Centerrall. Upsala. Esaias Edqvist. 1867. Det har sagts, att man bör läsa Shakespeares dramatiska arbeten för att lära huru teaterpjeser böra skrifvas, isall man vill utmärka sig som dramaturg. Vi tro, att det måhända ej vore ur vägen för den, hvars ärelystnad ligger åt det hållet, att lisa herr Öentervalls märkvärdiga komedi ,En slump, ty deraf kunde man lära sig hurn en komedi bör skrifvas. Förf:n har vid författandet af denna pjes säkerligen icke varit ledd af inspiration och icke heller af sunda förnuftet, utan blott af ,,en slump, och denna slump har varit den allraogynnsammaste både hvad form och innehåll beträffar. Man tycker sig visserligen lisa mellan raderna åtskilliga dryga anspråk på anseende för genialitet, och stundom ser det ut som om förf. ville gå i Ibsens spår och som om ,En slump skulle utgöra ett slags motstycke till ,,Kjaerlighedens Komedie, men har detta afsetts, så har försöket totalt misslyckats. Kompositionen kunna vi ej tala om, ty något, som kan kallas intrig eller plan, finns ej i stycket; allt hvälfver sig om hvartannat, likt glasbitarne i ett kaleidoskop. Detta gäller äfven tankarna, som uttalas i dialogerna; man skulle tro, att det här, liksom i andra dåliga poetiska produkter, vore omsorgen att skaffa nödiga rim, som vållat tankeoredan och det misslyckade valet af ord, men många af rimmen äro så bedröfliga, oriktiga och barocka, att man svårligen kan tro, att det är för dem, som logiken och poesien måst sitta emellan. Vi skulle kunna citera åtskilliga godbitar för att bekräfta vårt omdöme, men då hvarje läsare torde kunna mycket väl inse styckets skröplighet, och förf. säkert ej kommer att profitera af våra anmärkningar, taga vi härmed afsked af ,En slump. A. Af Frans Michael Franzens Samlade Dikter hafva sjette och sjunde häftena utkommit, innehållande till största delen tillfällighetssånger, deraf några berörande de politiska och sociala frågorna för dagen. Så finner man häribland den gamle skaldens rörande poem: , Tystnadens åldler, utgörande svaret på en erinran till den gamle, att han nu inträdt i Tystnadens ålder. Han börjar sålunda: Ja, ålderdomen bryter rösten, Och vårens sång med våren dör. Dock qvittrar fågeln än om hösten, Då han till flygt sig färdig gör. G—— EA je — — -——