ELII ICUTLCCG HEUAAii 2— Svenskt original af Sverre. Stockholm, Sigfrid Flodins förlag. 1567. I den fromme erkebiskop Fenelons berömda roman ,,Les aventure de Telemaque såg samtiden mindre ett slags lärodikt, författad till förmån för en ung furste, som en dag skulle bära en krona, än en hemlig men dräpande satir mot högsta vederbörande, för hvilka andra författare blott tände smickrets berusande rökverk. Iden svenska roman, som vi här anmäla, kunna vi ej annat än se en satir af ännu blödigare, om också icke alltid så träffande, slag riktad mot åtskilliga korporationer och samhillsklasser — Ja, nära nog mot hela samhället. För att skrifva en sådan bok, måste man, tyckes det, vara misantrop. Förf. synes nemligen ha gjort till sin uppgift att visa, det tör en man med utmärkta kunskaper och naturgåfvor, rättskänsla och karakter vägen till befordran är spärrad vid universiteten, vid läroverken och inom kyrkan, då han ej är rik och ej spelar den roll omstindigheterna kräfva, ej kryper för de makthafvande och inflytelserika personer eller nedlåter sig att intrigera mot intrigörer. Än mer, han söker visa, att en sådan person äfven i sällskapslifvet blir en martyr, att afundsjuka kamrater och gallsjuka kaflesystrar konspirera mot honom, ifall han råkar lefva i en småstad — om denna småstad också är säte både för landshöfding och biskop — att tortyren fortfar hela lifvet igenom eller åtminstone så linge olycks fågeln befinner sig inom skotthåll 1ö förföljare, och att han först kan få frid, då han gömmer sig undan attackerna i något eremitage på den menlösa landsbygden. Detta låter besynnerligt, men de reflexioner, hvarmed hjeltens goda engel och mentor häradsböfding Zefyrinus Ililarius kommenterar de ständiga motgångar och missöden, som drabba hans teoretiske vän, gå ut på att ådagalägga, det sådant måste vederfaras den rikt begäfvade och lärde mannen, då han ej kan imponera genom personlig törmögenhet och ej har den smidighet i sitt väsende, som erfordras, för att erhålla rekommendationer — kort sagdt, då han ej har lust eller fallenhet att vara lycksökare. Man finner, att berättelsen är både en kulturmålning och en tendensroman. Om man frågar huruvida den ärlyckadi dessa afseenden, så kan frågan ej obetingadt besvaras jakande, ty en stor portion öfverdrift ingår lyckligtvis i skildringarna. Vi säga ,lyckligtvis, ty vore vår praktiska tid tid sådan som , Sverre skildrar den, då kunde man i sanning känna sig böjd att i likhet med en och annan af kyrkans tjenare ropa ,ve! öfver den. Men det är obestridligt, att förf. målar för mycket i svart; vårt samhälle är ej så genomruttet, om än det finns ,, something rotten i konungariket Sverge. Ett domkapitel sådant som det, hvilket författaren tramst i It, finnes säkert icke inom Sverges gränser, och en stad, sådan som den, hvari den olycklige kollegan Arvid von Pahlen gick ett par decennier och pinades af maskulina och feminina plågoandar, finnes troligen icke heller. Emellertid är det teml. visst, att, om man tager bort den starka färgläggningen, som tillkommit antingen för eflektens skull eller i följd af Sverres misantropiska verldsåskådning, mycket sannt återstår, som det vore önskvärdt, att både läsare och läsarinnor noga besinnade. Nog gifves det intrigörer både vid universitet och vid elementarläroverk, som försöka att utestänga förtjenta sökande till förmån för några af en eller annan anledning favoriserad, ojemförligt underlägsen medtäflare, nog gifs det biskopar och professorer, som ej vilja medverka till deras befordran, hvilka misstänkas för att hysa liberala åsigter i politiken eller att vara hvad man på sådant håll kallar ,,röda, nog finns det mödrar, som spana efter min för sina döttrar och som besalla dem att slå upp med sina sästmän, när påräknade brödstycken glida ur dessa sednares händer, nog finns det karakterssvaga och giftassjuka flickor, nog finns det förnäma herrar, som för en tid gripas af ultraradikalismens svindel, men sedan bli så nyktra, som den stockkonservativasto aristokrat kan fordra, nog gifs det skollärare, hvilka se för djupt i glaset och roa sig med att uppdikta skandalösa historier, som sedan upprepas af deras tanter vid kaffekoppen och af deras kamrater vid toddyglaset. Och för dylika individer är boken utan tvifvel en passande lektyr, n. b. om de ej äro alldeles förhärdade, liksom den väl också kan tjena till att varna dem, som till följd af sin karakter och verldsåskådning äro mest utsatta för att bli deras offer. Må blott läsare af det sistnämnda slaget erinra sig den öfverdrift och den ensidighet, som onekligen ligga i framställningen, ty eljest torde det hända, att de låta den misantropiska uppfattning, som påtryckt densamma sin stämpel, smitta sig och då komma de ur askan i elden. Hvad angår sjelfva den talang, hvarpå Sverre gifvit prof genom detta arbete, så är den ganska anmärkningsvärd. Man finner lätt, att förf. eger gedigen bildning, skarpsinnighet och mindre vanlig makt öfver svenska språket. Om vi skulle våga en gissning, så vore det den, att han ej är en romanskrifvare ex professo utan en person, som antingen redan är eller ämnar blifva man ,1 statenk, och som för att framhålla en del sociala missförhållanden och missriktningar, som han lärt känna, valt romanens form, såsom den populäraste i våra dagar. Emellertid är den förmåga, som han har röjt, i sjelfva verket så stor, att vi för den romanläsande allmänhetens skull önska ett nytt arbete af hans hand — om möjligt ett arbete, hvaraf man ser att han modifierat sin ofördelaktiga uppfattning af menniskor i allmänhet och domkapitelsledamöter och gamla truar isynnerhet. Samlade svenska historiska noveller af G. II. Mellin. 10:de—15:de häftet. Stockholm. Albert Bonnier. Dessa häften afsluta samlingen af Mellins historiska noveller. De utgöra icke den bättre delen deraf; de äro nästan alla författade under en sednare period, och Hera vittna om en slannad unnfinnings