Fru Mahler satt på en toft midt i den lilla båten. Hon tyckte sig höra sitt hjertas slag, men regnet och vinden kände hon ej. — Hvad skall han säga, då han ser mig? Min Gud, om han vill återvända, eller heldre kasta sig i floden, än hafva mig att tacka för sin frihet! Och om han ej vill känna igen mig! — Hvarför följde jag med? Hvarför lät jag ej Bernhard och betjenten bestiga båten? Hvad var det? Hastiga steg, hvilka nalkades stranden. En strid, ett rop hördes. — Lemna mig och rädda er! ropade en röst. Frun sprang upp. Skott smattrade. — Rädda dig! ropade en andra röst, — lemna mig och rädda dig! — Jag dör med dig, Franz! — Det var hans röst! utropade fru Mahler. Men han kom icke, han ville ej lemna vännen. Dödsångest grep henne. Hon hade sprungit ur båten och skyndade framåt. Hon fattade sin makes hand och drog honom med sig. Han följde likasom bedöfvad. Hon var med honom i båten, hvilken pilsnabbt flög ut i floden. — Gisbert, jag har mördat Franz Horst! ropade Mahlberg, som höll hennes hand. — Vännen står i Guds hand, svarade frun. Han släppte hennes hand och ryggade tillbaka.