Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1867, sida 2

— Låt oss gå, sade hon. Bernha skyndade tillbaka till postiljonen och dl. sade honom att vänta, till dess de återkommo. Fru Mahler, kammartjenaren och Bernhard gingo framåt öfver heden, och efter tio minuter hade de uppnätt Sprees strand, utan att hafva mött någon. Floden låg helt tyst framför dem, och äfven på andra sidan om vattnet var allt stilla. Natten var så mörk, att man ej kunde se långt framför sig. Betjenten hade fört sina följeslagare direkte ned till båten, i hvilken de stego alla tre. Den var försedd med två par Aror. — Vi måste vänta tills klockan slår va, sade kammartjenaren. Vågra minuter derefter hördes en klocka på andra sidan om floden slå elfva. Det var Köpenitzer-slottets tornur. — Nu, sade kammartjenaren. Han fattade det ena paret åror, Bernhard det andra, och båten ilade framåt. Efter fem minuter voro de på den andra sidan, der de lade båten i en liten bugt. Betjenter gick i land för att öfvertyga sig att de voro på rätta stället, och han återkom med underrättelsen att så var förhållandet. — Låt oss sätta oss vid årorna, fortfor han. — Tre komma. Då den siste stigit i båten, måste årorna arbeta. Om vi kommit öfver på fem minuter, måste vi ro tillbaka på tre. Derefter väntade de. Allt förblef tyst och mörkt omkring dem. Intet ljus, intet ljud på vattnet eller på de bäda stränderna.