Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1867, sida 2

—— — ——— —— — Det var omöjligt. — Som slafvinna kunde ni ej heller återkomma till honom. — Ni framställdo det såsom omöjligt för min mans skull. — Jag hade rätt. Men jag tillade, en gång erbjudes er en återupprättelse; då gilller det att ega mod och kraft att handla. Min fru, handlingens tid är inne. — Jag har mod, sade frun, — och Gud skall förläna mig kraft. — Det skall han. Så hör då. Ni reser härifrån i qväll till Hofgeismar. Der tar ni extrapost. Den preussiska gränsen passerar ni bortom Leipzig. Lrän gränsen beställer ni på hva station extraposthästar för er återfärd; en förevändning för er brådska kan ni lätt finna. Från den sista stationen närmast Berlin viker ni af till Köpenitz och låter vagnen hålla en qvarts timmas väg från Spree. På slaget elfva under natten till Söndagen befinner ni er vid Sprees strand, bakom Köpenitzer-slottet. Ni finner der en båt och far i den öfrer till slottsträdgården. Der behöfver ni blott vänta några minuter, innan fångarne komma. Mera behöfver jag ej säga er. Ännu en sak. Jag kan inte följa er, ty vigtiga affärer hindra mig; Gisbert har inte heller tid, hvarför ni ensam måste utföra er mans befrielse. Men någon måste ni taga med er. Hvem väljer ni? — Bernhard, sade frun. — Godt. Träffa nu edra förberedelser till resan; här är respengar. En resvagu erhåller ni hos postmästaren i Hofgeismar. Gud skydde er! En timma derefter var fru Mahler jemte