Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 december 1867, sida 2

.A —— tänkte jag för mig — En fiffig karl! Jelf Fängvaktaren förde mig till Gisbert och lemnade oss ensamma. — Gisbert, du är fri. — Hvad säger du, onkel? — kriminalrådet låter helsa dig att du är fri. — Göisbertina är din befrierska. — Och hon är inte sjelf här. — Nej. Du skall ge ditt hedersord på att du ej åter uppsöker henne. Detta är hennes vilkor. — Jag ger aldrig detta hedersord. — Hm, fri blir du i alla fall, ty kriminalrådet kan ej ta sina orå tillbaka. Men jag har lofvat Gisbertina att du skall ge ditt hedersord. — Onkel Florens, jag stannar i mitt fängelse. — Gisbert, du är den störste narr jag känner. — Jag älskar Gisbertina! — Och hon älskar dig, Om ni ej älskade hvarandra, skulle jag helt enkelt säga till dig: Låt benne dra för tusan med sitt egensinne. Men det går inte an. Det beror på att bryta hennes egensinne. Det skall en gång ske, men det måste komma från henne sjelf. Allt ditt åtgörande förvärrar saken. Öfyerlemna henne derför åt sig sjelf. Gisbert besinnade sig, gaf sitt hedersord och blef fri, Och nu, fru Mahler, återkomma vi till er man. (Forts.)