kan dö på slagfältet, men dör aldrig såsom ledamot af svenska akademien. be väsendtliga egenskaper, som utgöra skaldenaturen — inbillningskrast och kinsla — egde han i sådant mått, att han förbisåg. ja föraktade den nödvändiga bisak, som han ironiskt benämnde ,,den städade stiJen och smaken. Örat stötes vid läsningen al hans poemer utaf hårdheter, som han lätt nog kunnat afslipa, om han hade velat, ja af språkfel, om hvilka han måste hafva varit fullt medveten och som ban kunnat affägsna, om han vårdat sig derom, Men med allt detta är hans i billningskraft så titanisk, hans flygt hög och djerf, hans färger så dystert glödande, hans känsla så sjudande, att han hänför och rycker med sig tillochmed sådane läsare, som, innan de gjort hans bekantskapansett en felfri och fulländad form såsom det oundgäungliga vilkoret för njutningen af en konstskapelse. Intränger man djupare i väsendet af Sommelii skaldeskap, torde man emellertid finna, att det låg en fin och riktigt träffande instinkt tillochmed i detta förakt för det afglattade och slipade. IIans poetiska ådra brusar fram som en öfver sjellarnes branter nedstörtande elf, hvilken icke låter kristallisera sig till is, icke låter binda sig till något fast och plastiskt gestaltadt. Men vattenfallet, upplöst i idel droppar, har sin form ändå och just den, som häst motevarar den brusande otyglade kraft, som utgör dess väsen j Det är nu flera år sedan första upplagan at Beppos ,Vallmoknoppar utgick ur bokhandeln, och det har varit svårt att på enskild väg förskaffa sig densamma. Denna andra upplaga var således ganska tidsenlig och skall säkerligen helsas välkommen af mången beundrare utaf Beppos vildskäöna sångmå. För redaktionsbestyret med denna upplaga har man att tåckahr C. Ejchhorn, som från olika håll samlat och förenat alla kända stycken at Sommelii penna, samt bifogat en Jefnadsteckning öfver honom och en karakteristik af hans skaldskap. Tvisvelaktigt är emellertid, om skaldens rykte vinner uppå att åtskilliga af de tillfälligs dikter han strött omkring sig här blifvit upptagna. Särskildt gäller detta tvifvel de stycken, som första gången trycktes i Göteborg år 1846 under titeln: ,,Silhouetter, klippta i papp, samlade af doktor Dulcamara. De voro synbarligen endast stundens utgjutelser — satirer öfver persöner, som den större allmänheten aldrig i kännt och som nu måhända äro förgätna äfven i den trängre krest de tillhörde. Det enda värde dessa satirer ega, nemligen det träskarde i de gisslade föremålens karakteristik, måste sålunda undgå läsaren, för hvilken då endast återstår avt känna ett visst obehag öfver den skärpa i blicken författaren ådagalägger för det bimpla och lumpna, enär denna skärpa här icke försonas genom en humoristisk uppfattning. Nyare sånger och visor af Elias Schlstedt (Samlade sånger och visor III). En starkare motsats till den skald, hvars dikter här ofvan blifvit anmälda, kan välj svårligen tänkas än just Elias Selilstedt. Det är en dyster stormig höstnatt bredvid!. en klar och lugn vårdag. Här är en har-. moni i stämningen. eu mildhet och glådtighet i tonen, som ovilkorligen delgifver sig åt läsaren och fröjdar honom likt våZ rens solsken och lärkornas s Skildrar Sommelius stormen på hafvet, så är) han sjelf derute, en korsar, som kämpar med vind och vågor, stridande för lifvet, icke al lust att lefva, utan af lust att strida. Skildras samma storm af Sehlstedt, så är det från de väl ombonade fönstren i hans trefna och varma tullförvaltareboning, och, utan att just vara grundligt törargad på ovädret, ger han det dock på pelsen, derför, att det tillkännagifver höstens ankomst, då ,tiden är inne att suga på sin ram och sucka etter sol och sina vänner. få Hvad bos Sommelius blir bån och hat, blir hos Sehlstedt qvickhet och humor Han vet ait finna trefnad på den planet,. dit han, utan att veta hvarför, blifvit försatt, och han är menniskokär nog att sprida samma trefnad till andra, ej blott si till sin närmaste vänkrets, utan ock tilll. den stora allmänhet, som har tillfälle att ;rskafia sig haus sånger. Alla lifvets små vedervärdigheter förstår han att afväpna med älsklig at; för dess djupare sorger har han tårar, som icke äro förtviflans, utan verka lugnande och tröstande; för dess sköna, glada och goda sidor har han det mottagligaste sinne — barnets hela naiva förtjusning, parad med den godlynte, erfarne och reflekterande mannens humor. Flera af haus höra till de skönaste perlorna i ska poes Han är med rätta den allmänhetens älskling, och hvarje ny diktsamling af honom behörver, för att stryka åt, ingen annan rekommendation än det blotta tillkännagisvandet att den utkommit och är tillgänglig i bokhandeln. —— f I — — —