äro: den EKvangelisk-Lutherska, der pastor E. Carlsson har sig ålagdt att arbeta för den svenska statskyrkan; den Methodistiska, der en pastor V. Witting fungerar: den Episkopala, der pastor J. Bredberg är predikant, och Baptistkyrkan, der pastor J. Ring tjenstgör. Derjemte har en miingd svenskar, sedan de blifvit förtrogna med engelska språket, öfvergått till andra sckter, såsom Unitarier, Svedenborgare, m. sl. Då det väl är den Evangelisk-Lutherska läran, eller den vår statskyrka representerar, som hufvudsakligen kan intressera do hemmavarande att känna något om. vill jag i söljande korta skildring af densamma visa mULU man går till väga för dess utbredande på andra sidan Atlanten. Sjelfra kyrkan är en utaf de mest vanlottade i Chikago, belägen ett godt stycke ifrån sjelfva staden. Detta är dock af mindre betydelse för dem, som känna våra gamla bykyrkor af trä, der de nakna väggarnes enda prydnad är fukten och den af tiden åstadkomna mer och mindre behagliga färgskiftningen. Så har man ock ett begrepp om härvarande församlings bönesal. Tvenne rader öppna bänkar, en tribun för presten, en altarring och en läktare med ett fysharmonikon för sångens ledning, och tempelbyggnaden är redo till att emottaga de rättrognas böner. Hvad som är ganska egendomligt och för denna kyrka i högsta grad betecknande är, att man å dess ena sida, med ingång från sjelfva kyrkotrappan, har tidningen Hemlandets ofålcin och sätteri, samt å den andra en skräddareverkstad och församlingens skola. Om skräddareverkstaden är ej annatän godt att säga, ty de, som ha sin verksamhet derinne, äro kanske från ungdomen vana vid den atmosfer, som utvecklas af flera personers vistande i ett rum, der man ej sörjt för nödig ventilation. Huruvida det närbelägna Gudshuset eller det dagliga umgänget med de andliga männen utöfvat något inflytande på skräddarearbetarnes seder och moral, känner jag cj, men visst är att dessa borde åtminstone vara trogna får, som städse ha så goda exempel för ögonen. Hvad skolan beträffar får jag uppriktigt tillstå, att det var en af de sorgligaste syner jag varit vittne till under min resa i såväl Canada, som de många olika städer jag besökt. Denna svenska skola gaf mig en trogen bild af huru vårt skolväsen var ordnadt innan den Rudenschöldska principen tillämpades. Ett trångt och osundt rum, der flera barn af olika äldrar sutto och hängde öfver katekesen. Också syntes tydligen utprägladt i barnens anleten, att de ledo af det tvång, som här ålades dem. Jag frågade läraren, — en herre, som, i parentes sagdt, såg ut som om han utgått från katolska seminariet i Quebec, — hvad barnen egentligen hafva för lektioner, och erhöll till svar: att de skola lära sig svenska språket samt religion, tilläggande mannen, att de mera försigkomna få äfven någon undervisning i engelskan. Dessa barn uppfostras dock till medborgare uti en af de friaste stater, der de vid mogna år inträda med samma rätt och förmåner som de infödde. Hvad ha de för nytta utaf svenska språket? hvartill gagnar att upptaga åratal af deras tid med att inplugga katekesen? Dessa frågor gjorde jag mig till en början sjelf, då jag sett huru man hade det i de amerikanska skolorna, der ingen religion lästes, enär denna är hänvisad till Söndagsskolorna, och dit alla såväl rika som fattiga måste skicka sina barn. Jag meddelade mina tankar till åtskilliga personer på platsen och erhöll då följande märkliga svar: ,,Om barnen ej läsa svenska och katekesen, så förlora lutherska presterna i framtiden såväl kyrka som församling. Jag begrundade detta närmare och vågade till en början ej sätta tro till att så sjelfviska känslor kunde vara rådande, men sedan jag varit i tillfälle att se detta presterskap, så tviflar jag ej mera på att det ligger en sanning till grund för detta yttrande. Under mitt vistande inträffade nemligen Reformationsdagen, och denna skulle högtidlighållas medelst gudstjenst äfven uti ofvannämnde kyrka. En utaf dem, som infunno sig att öfvervara densamma, var Eder brefskrifvare. Första intrycket af de så långt utrymmet beqvämt medgaf fullsatta bänkraderna var serdeles anslående. Man såg en församling, der ej högfärden eller flärden vunnit insteg; man såg trogna bilder ur arbetets verld. Uti de djupt fårade anletsdragen, å de knotiga händerna, den enkla och snygga klädedrägten spårades mannen och qvinnan, som genomgått pröfningarnes och försakelsernas skola och som nu infunno sig, för att med lättadt sinne tillbringa en stund uti Guds hus. Man kände sig riktigt godt till mods vid denna anblick. Sedan en psalmsång afsjungits och en prest gjort altartjenst, beträddes tribunen utaf föreståndaren för Synoden i Paxton, professor Hasselqvist, som på ett vältaligt sätt tolkade dagens stora betydelse. Så till vida var allt väl, men att se den samling utaf prester, som både officierade och voro närvarande, detta gaf en nedslående tanke om detta presterskap. AVA... 56 —