af fångarne, men äfven här voro förföljarne efter dem. — Deras kulor träffa ej så säkert mellan träden, sade Beermann. Bakom de flyende hördes ropen: — Stanna, eller vi skjuta! Men de stannade ej. — Ännu femton steg och vi äro vid båten, sade Beermann. — Och de äro femtio steg bakom oss, sade Horst. I detta ögonblick störtade en kolossal gestalt emot dem och ropade , halt! samt fattade tag i Beermann, som var främst. Äfven Mahlberg och He. os Lrst stannade, SVAR befria et, följeslagare, och de sg öfver angriparen. Men de hade att göra med en jättestark man. Han hade kastat Beermann till marken och satt sitt knä på hans bröst, samt inväntade sålunda de båda fångarnes anfall. — Hitåt alla man! ropade han i mörkret. — Här äro de! — Hitåt! — Rädda er, pustade Beermann. — Ni kan inte befria mig. Mahlberg hade fattat angriparens arm, men han kastades tillbaka af en fyradubbelt öfverlägsen kraft. Horst hade sökt fatta den andra armen, men han kände sig fasthållen af en näfve, från hvilken han blott med den yttersta ansträngning förmådde lösrycka sig. Förföljarne voro nu knappt tjugofem Isteg bakom dem. I — Rädda er! ropade Beermann åter. — Kom, sade Franz och drog vännen Umed sig. De uppnådde slutet af bersån