Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1867, sida 3

S SS GAcA4t1stst net mot fönsterrutan. Detta var det enda ljud, som hördes i cellen, ty i hela det stora Köpenikerslottet herrskade grafvens tystnad. Fången stod vid fönstret och blickade genom de starka jerngallren ut i den regndigra luften. Det var mörkt i cellen, och hans enda tidsfördrif bestod i att betrakta regndropparne, lyssna till vinden och kasta en blick mot den grå himlen. Det var ett sorgligt tidsfördrif, men det ingaf likväl hopp om befrielse? En fånge skönjer hoppet i allt. Fången stördes emellertid i sina förhoppningar och sorger. Han lyssnade likasom hade han hört något annat än vinden och regnet. Ilan lyssnade vid cellens venstra stenvägg. Han hade hört detta ljud i dag för första gången, sedan det halfva år han innehaft sin cell. Bredvid hans måste en annan cell ligga, som hitintills stått tom, men i dag fått en innevånare. Hvem var hans nye granne? Han lyssnade och urskiljde tydligt på andra sidan om muren de raska stegen af en man, som gick fram och åter. — Hvem kan det vara? Om jag skulle sätta mig i förbindelse med honom! Men det är ju förbjudet, och det kan vara en spion, som man skickat hit. Han återvände till fönstret, men hörde likväl de raska stegen. — Det är en ny fånge, kanske nyss beröfvad sin frihet, och han går nu under fångenskapens första timma med harm och vrede fram och åter. Din vrede är vanmäktig, stackars granne. Murarne äro starka och gallren fasta. Och likväl äro de våra minsta fiender här. De vär