Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1867, sida 3

natten. Först på morgonen återkom vaktaren med frukosten och estersåg dervid åter att allt var i ordning. Hvem kom nu till honom vid denna ovanliga timma, då alla hvilade inom den stora byggnaden? Dörren öppnades, och en man inträdde i rummet. Fången kunde ej urskilja hans ansigte. Han bar en liten blindlykta, som endast kastade ett svagt skimmer i cellen, utan att belysa honom sjelf. Han tillslöt sorgfälligt dörren, genom hvilken han hade inträdt. Derefter vidgade han öppningen i blindlyktan och gick fram i cellen. — God atton, herr kapten, sade han. Fången kände ej igen rösten och betraktade nu närmare sin sene gäst. Det var en stor, kraftfull figur med ett dystert, men öppet ansigte. Hans hållning var militärisk, och han bar fångvaktareuniformen jemte jernkorset och krigsmedaljen för 1813—15 års fälttåg. Den fremmandes röst och ansigte föreföllo honom obekanta, och han betraktade honom med misstroende. — Känner ni mig? frågade han. — Jag har redan länge kännt herr kapten Mahlberg. Fremlingen hade talat sakta, och det minskade ej kaptenens misstroende. — År ni fångvaktare här? återtog han. — Ja, men min station är i slottets andra flygel. — Hvad för er till mig? Fångvaktaren framtog ett papper och lemnade det till Mahlberg. Kaptenen läste: ,Lita på öfverbringaren. — Din Gisbert. (Forts.)