Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1867, sida 3

sta äro kriminalrådet och — tiden. Men mot kriminalrådet, den eländige slafven, kunna vi sätta den sjelfständige mannens förakt, och hvad tiden beträffar så kunna vi, med rätt uppfattning, göra honom till vår bäste vän och af honom lära oss lugn, tålamod och undergifvenhet. Blif således tålig likasom jag. Den ensamme fången kunde filosofera, men filosofien förlänar icke alltid lugn och tålamod. — Hvem kunde grannen vara? Denna tanke trängde sig åter på honom. Äfven han gick nu fram och åter i sin cell, raskare och högljuddare in vanli.gt. Stegen på andra sidan om muren upphörde dervid. — Han har hört mig, han lyssnar efter mig, sade fången. Han stannade för att sjelf lyssna och hörde nu åter stegen, — men långsammare. — Han har hört mig, han funderar på hvad han skall göra. Om jag skulle komma honom till mötes; — jag är ju den äldre här. Han höjde sin hand för att bulta i väggen, men han tvekade ännu. Hans misstroende vaknade. Om det vore en spion! Dörren till hans cell öppnades i detsamma utifrån. Det skedde långsamt, sakta och helt olika mot vanligt. Det var äfven vid en ovanlig tid, ty slottsklockan hade redan slagit nio, och klockan sju hade fångvaktaren inburit qvällsvarden, estersett att allt var i ordning, sagt sitt ensormiga god natt och stängt dörren. Så länge sängen varit här, hade ingen återkommit till honom sednare på aftonen eller under