Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1867, sida 2

Hon yttrade detta med glad röst, för att dölja sitt bjertas sorg vid afskedet från Ovelgönne. Men hennes beslut var fast. — Men Friedrichs skall ej gå in derpå, sade domherrn, som kände hennes trolofvades ädla hjerta. — Han måste! ropade hon. — Du hade rätt. Mannens ära är hustruns. Kom, onkel Florens; jag skall bedja honom tills han ger efter, och du skall hjelpa mig. — Låt oss gå. De hade suttit länge deruppe mellan grafvarne på den tysta kyrkogården. Då de hade lemnat furorna bakom sig, öfverraskades de af tystnaden borta vid husen. De hörde ej mera dansmusiken eller det glada sorlet. De nalkades husen, men tystnaden fortfor. Var det redan så sent att folket uppsökt sina nattläger. Domherrn såg på sitt ur, det visade endast half elfva, — och före midnatt hade skördesesten ännu aldrig slutat; det var ett gammalt bruk. Tystnaden i den dunkla natten var hemsk. — Gisbert! Mahlberg! sade domherrn ofrivilligt. — Hvad är det med dem, onkel? Han berättade henne hvad Gisbertina meddelat, hvad Bernhard sett och hvad löjtnant Becker hade hört. — Det är omöjligt! sade hon i första ögonblicket. — Friedrichs! utbrast hon derefter. — Är han inte i samma belägenhet som de? Skall man hata honom mindre, emedan man är honom större tack skyldig? Här har något förefallit, som förskräckt alla, och ångesten måstel: