Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1867, sida 2

I Dagl. Alleh. läses: Slingulier privatbanksrörelse. Vi hafva erfarit att Stockholms enskilda bank sedan en tid från riksbanken reguliert hvarje vecka uttager etthundratusen rdr umt i myntade silfverspecier samt att detta silfver med jernbantågen afgär till Malmö, hvarifrån detsamma säges utgå till Danmark. Denna för en privatbank hittills ovanliga rörelse är egnad att ådraga sig den största uppmärksamhet från det allmännas sida, då, om den verkligen bedrifves för bankbolagets räkning, det måste beklagas och förvåna, att en privatbank, inrättad inpå portarna af riksbanken, gör sig till regel att konseqvent utsuga rikets silfvermynt, och såmedelst försvåra myntvärdets upprätthällande. Bedrifves åter denna rörelse blott för en enskild mans räkning, för att derigenom förtjena pålskilnaden emellan de svenska och danska speciernas silfvervärden, torde den förtjena det blifvande bankoutskottets och riksdagens beaktande. Sedan vi hunnit utröna, om våra privatbankers inrättning möjligen kan lemna tillfälle till sådana förfoganden med deras sedelcirkulation, att derigenom kan uppstå ett så riksfördesfligt förfarande, som det här ofvan påpekade, skola vi till ämnet återkomma. . Denna utgjutelse utgör blott ett nytt drag af Dagl. Alleh:s svaga insigter i dessa ämnen. Det är just uttagandet af silfver och förflyttande till den främmande marknaden, när omständigheterna dertill föranleda, som uppehåller värdet af landets sedlar. Kunna t. ex. svenska sedlar i Danmark lätteligen utvexlas mot deras värde i silfver, så skola de bibehålla sitt fulla värde, hvaremot de eljest lätteligen sjunka ganska mycket derunder, såsom erfarenheten mer än en gång visat. När kursen eljest skulle drifvas onaturligt i höjden — hvilket är ingenting annat än ett nedtryckt värde på våra sedlar — så ligger korrektivet deremot i liqviderande med silfver. Detta rop mot uttagande af silfver ur banken, såsom ett opatriotiskt och brottsligt tilltag, har sin källa allenast i en grof okunnighet, som kunde ursäktas för hundra år sedan, men icke i våra dagar. Konseqvensen deraf är naturligtvis förbud mot utförsel af silfver. Man har äfven drifvit den praktiken och har också skördat dess frukt — allmän ruin.