Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1867, sida 2

vara desto större, som man äfven saknar oss bäda. De fördubblade sina steg, och anlände till hjörklunden. Der hörde de hastiga steg. e Hitåt! ropade domherrn. Stegen riktades efter detta rop, och snart visade sig godsets inspektor, nästan andlös. ig — Gud ske lof att jag slutligen finner er, mamsell. Vi ha sökt er öfverallt. — Hvad har händt? — Gensdarmerna ha varit här och begått ett dubbelt röfveri. — Berätta. — Vi voro på dansplatsen. Plötsligt kom Bernhard springande med andan i halsen och ropade: Hjelp! En menniska bär plitvit öfverfallen och bortsläpad med Vv — Hvem? frågade vi. — En herre, som hans nåd domherrn känner. — Och hvem har öfverfallit honom? — Gensdarmerna. Vid ordet gensdarmerna studsade folket, men unge baron frågade gossen: — Hvar skedde det. — I alskogen, ers nåd. — För mig dit. Den unge herrn och gossen skyndade dit bort, och jag ropade till folket: — Följen dem! — Men gensdarmerna? svarade de mig. — Det har skett på mamsells gods och grund, och hon har rättighet att veta hvad som passerar här. De följde mig till alskozen, men vi kommo för sent. Vi fjörde blott på afstånd ett rop och vapenklang samt der