UTRIKES. ITALIEN. I senatens möte den 7 dennes fästade Lorrearsa uppmärksamheten på Menahreas förut anförda tal. Han framhöll Italiens rätt till Rom, yttrande, att om Italien än icke kunde vilja störa lugnet i Europa, kunde det lika litet afstå från någon af sina rättigheter. Menabrea svarade, att han redan gjort ministörens assigter bekanta; likväl hade den romerska frågan många svårigheter. En lösning vore likväl af nöden, enär denna fråga icke blott berör Italiens materiella och politiska intressen, utan äfven påfvedömets. Med moderation och uthållighet skulle man nog så småningom hinna till målet. Torrearsa föreslog följande dagordning: , Senaten öfvergår till dagordningen på grund af ministerpresidentens förklaringar och öfvertygelsen, att ministeren skall handla i öfverensstämmelse med nationens värdighet och rättigheter. Leopardi påyrkade, att den dagordning skulle bibehållas, som i atseende på Rom antogs i Mars 1861, och föreslog, att denna dagordning nu skulle bekräftas. Menabrea förklarade sig för den af Torrearsa föreslagna dagordningen, såsom öfverensstämmande med ministörens åsigter. Conforti bestred Leopardis förslag, emedan dagordningen af 1861 säger, att Italien skulle tillsammans med Frankrike gå till Rom; Italien måste blifva starkt nog, så skulle nog romerska frågan blifva löst. Senaten antog den af Torrearsa föreslagna dagordningen. on FRANKRIKE. Vi äro nu i tillfälle att komplettera våra förra meddelanden om förhandlingarne i lagstiftande församlingen om romerska frågan. I mötet den 3 dennes talade Chesnelong och grefve La Tour för upprätthållandet af påfvens verldsliga makt till hvad pris som helst, och tillika mot Italien; den motsatta åsigten försvarades af Jules Simon, s. d. redaktör af, National samt af Gteroelt, hufvudredaktör för ,,Opinion nationale, hvilken sistnämnda tidning — som kändt är — allmänt anses som prins Napoleons organ. Gueroult utvecklade i ett lysande tal, att den kejserliga regeringen, i fall den gjorde upprätthållandet af påfvens verldsliga makt till ett orubbigt mål för sin politik, icke endast skulle ställa ör sig en omöjlig uppgift, utan äfven arbeta sina ender i händerna och stöta sina bästa vänner från sig. Från 1820 till 1849 hade den påfliga makten endast förmått hålla sig uppe genom hjelp af de österrikiska bajonetterna, och från 1849 till 1866 endast genom franska bajonetter. Regeringen kunde icke vinna annat än att förlänga en utlefvad institutions dödskamp, och ehuru resultatet skulle blifva intet, vore således offret stort, då regeringen satte sin popularitet på spel. Den påfliga regeringen var den eländigaste i verlden: en förnekelse af alla de principer, på hvilka de civiliserade staterna hvila, och likväl måste Frankrike bära ansvaret för, att curian vägrat göra den ringaste eftergift. Nu hade det kommit så långt, att den pålliga regeringen förklarade hvarje statsmakt och I upplysning krig. Det var sorgligt nog, att påfvens 700,000 undersåter skulle lida under ett sådart system, men detta system hade icke hållit sig inom eget område, det hade äfven försökt förpesta Frankrike, som hade de klerikala att tacka för, det folkundervisningen stod på en mycket låg ståndpnnkt. Den romerska expeditionen oroade talaren isynnerhet, emedan det äfven företogs en romersk expedition i sjelfva Frankrike, som man ville förslafva under ultramontanernas intressen. Men detta är ingen fransk politik; det är den spanska politik, som förskrifver från Filip TI. Det är en politik, som drömmer om Italiens sönderstyckning och bourbonernas återinsättande i Neapel, och sannolikt väntar man, att äfven en sådan restauration då äfven skall lyckas i Paris. Religionen är här endast en mask för politiska planer; man behöfver blott läsa förteckningen öfver de notabla frivilliga i Kyrkostaten, att öfvertyga sig om att det är Vendee, som förflyttats till Rom, samt att kejsardömets alla fiender stämt möte der. Franska regeringen kunde lätt göra ett slut på romerska frågan, om den vördnadsfullt men bestämdt lät påfven veta, att han nu skall få sköta sig sjelf, sedan han under en lång följd af år stänligt förkastat alla Frankrikes råd. Det skulle derefter icke töfra fjorton dagar, innan han förikte sig med Italien. Historien har lärt, att påfvarne icke varit så oemottagliga för skäl, som de åtsats; de hafva funnit sig i mycket, som de proesterat emot. Ville franska regeringen icke inaga en sådan hållning, så väntade sig talaren inen nytta af konferensen, ty påfven skulle ännu nindre följa dess råd än Frankrikes. Till slutet örklarade Gueroult, att han, trots allt sem föreått, icke kunde identifiera den kejserliga regerinsen med ultramontanismen. Det är nödvändigt — sade han — att en förändring i situationen inräder ; eljest skall regeringen nedslå modet hos lla sina vänner. Tvad mig angår, så trodde jag, tt regeringen skulle bringa de liberala principerna ill tillämpning. Detta hopp har nyligen blifvit 1 ubbadt hos mig, och säkert äfven hos många välänkande män, hvilka nu betvifla, att regeringen !t mnar framgå på framåtskridandets väg. De och ag hafva nemligen blifvit oroade öfver den svag-AÄ et, hvarmed franska regeringen öfverlemnar sig a t sådane inflytelser. Vi hafva likväl ännu något 1 k 1 l 1 0D. Men om denna kroniska ovisshet, denna notsägande politik skulle fortfara, så förklarar jag — hvad mig angår — att jag med all kraft skall ckämpa regeringen; och om regeringen fortfarande kulle underkasta sig det klerikala inflytandet, så örklarar jag, att den skall icke hafva någen mera fgjord och bestämd motståndare än mig. . a Rouhers tal i lagstiftande församlingen b len 5 dennes föreligger nu äfven i full-II a3 —