Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1867, sida 3

tj men för stadens kommersiella lif och för den ar t beta rebefolkning, som af sjöfarten har sitt uppe I hälle. Dessa olägenheter äro ofta af större bety. denhet, just derföre att de inträffa mera sällan är si andra hamnar och opåräknadt. Under de år då uthamnarne kring riviöretj: mer eller mindre mån isbeläggas, uppkommer deraf äfven väsentlig fara för de fartyg, hvilka söka våra kuster, hvadan jemväl då en stor del af dessa uppsöka norska isfria hamnar för att der afbida sjötartens öppnande. För undvikande af dessa faror och olägenheter har hittills ej något blifvit tillgjordt mer än att, sde sednare åren, då is stängt uppseglingen till staden, en bogseringsångbåt tagit station i någon af uthamnarne, och att, då de vanligen här trafikerande ångfartygen ej kunnat hålla segelleden öppen, någon gång ränna genom isen blifvit uppsågad. Hvad den förra åtgärden beträffar, har densamma blifvit vidtagen af enskildt bolag, utan konkurrens och offentlig kontroll, så att dess fortfarande är ovisst, hvarjemte af den bristande konkurrensen och kontrollen följer att ångbåtens befälhafvare, då för ett fartyg verklig fara af isgång uppstår, kan med afseende derå godtyckligt uppställa sina vilkor för det biträde, som af honom begäres. Uppsågningen af ränna deremot har alltid varit beroende på huruvida fartyg funnits, inom eller utom isen, hvilkas rederi eller lastegare varit mer än vanligt angelägna att bereda dem passage och derföre gemensamt bestridt den betydliga kostnaden för rännans upptagande. Det vanliga har då varit att ett antal fartyg, utom de, för hvilka rännan bekostats, följt med vid uppsågningen, men derefter har ingen åtgärd vidtagits för att hålla rännan öppen, utan snarare motsatsen, enär de, hvilka haft inkomsten af arbetets verkställande, gerna sett att tillfälle till dess förnyande återkommit. Alla faror och olägenheter i nämnda hänseende kunna dock väsentligen undanrödjas, om ej öfvervinnas, genom anskaftande af en s. k. isbrytare, eller en ångbät särskildt inrättad för genombrytning af is. Med en sådan skulle antagligen tillräckligt bred ränna alltid kunna hållas öppen från hamnen till Winga, så länge sjöfarten i Kattegat är möjlig. I flera stora hamnar der isläggning ifrågakommer finnas jemväl sådana isbrytare, som underhållas genom afgift af trafiken under den tid de behöfva anlitas, och det är ej öfverensstämmande med den staden Göteborg tillkommande rang såsom handelsstad att längre vara i saknad af en inrättning, som så väsentligt bidrager till rörelsens oafbrutna fullföljd. Det är ej heller klokt att, sedan andra större och mindre städer göra allt för att tilldraga sig en trafik, som haft sin naturliga väg öfver Göteborg, och dervid just vinnlagt sig om att.kunna hälla segelfarten öppen vintertiden, försumma hvad dertill härstädes kan och bör åtgöras. ; Då det synes vara fullkomligt i sin ordning att, om isbrytare måste användas för att hålla sjöleden öppen, någon afgift erlägges för begagnande af den sålunda öppnade segelrännan, och för den bogsering genomdensamma, som kan lemnas, men det antagligen ej kan tillåtas enskilda att af trafiken upptaga dylika afgifter, blir det en följd att anskaffandet af isbrytaren såsom enskild spekulation ej kan ifrågakomma. Dess inköp och underhaåll måste således ske på allmän bekostnad och medel dertill förefinnas äfven. De till staden af sjöfarten utgående afgifter, hvilka förvaltas af Kongl. Direktionen för Göteborgs Hamnuoch Elfarbeten, äro väl afsedde i första rummet för hamnens fördjupande samt anläggning af nya kajer, lossningsoch förtöjningsplatser. Något hinder förefinnes dock ej för desammas användande till andra inrättningar för sjöfartens och hamntrafikens beqvämlighet. Det torde vara ett med kajbyggnaden och muddringsarbetet lika vigtigt sysslande att tillse det dessa inrättningar blifva fruktbärande, och att ej. i följd at brister i andra anordningar i hamnen, densamma saknar fartyg och kajerna varutillförsel. Man har ock sett att af sagda medel anslag skett till betydliga belopp för upprätthållande af ständig bogsering på Göta elf, och man torde äfven få se frågan derom ånyo upptagen, då det väl ej lärer gå an att låta segeltrafiken från Venern dragas med svårigheten af en passage, som i medeltal fordrar mer än en vecka, under det att för det gods, som med segelfartyg befordras, annan väg till hafvet står öppen, som blott medtager ett par timmar. Således anser jag det vara fullt riktigt och öfverensstämmande med föregående tillämpning att de af mig nu ifrågasatta åtgärderna bekostas af de trafikmedel, som af sjöfarten inflyta; och får, enär beslut om den ifrägaställda uigiften ej kan fattas innan frågan blifvit behörigen utredd, jag härmed föreslå: Att Kongl. Direktionen för Göteborgs Hamnoch Elfarbeten må anmodas att uppgöra förslag dels till anskaffande genom de medel, som stå under Kongl. Direktionens förvaltning, af en för isbrytning å rivicret afsedd ångbåt af bästa kända konstruktion, dels till ersorderliga föreskrifter om fartygets ansändande, under Kongl. Direktionens tillsyn och förvaltning, samt till de afgifter af trafiken, under den tid isbrytaren hålles i gång, hvarmed kostnaden för dess underhåll och verksamhet torde böra åtminstone till större delen betäckas, och dels till de åtgärder, hvilka erfordras för vinnande af behöfligt tillstånd till användande, på föreslaget sätt, af de till Kongl. Direktionen inflytande trafikmedel och för upptagande af ifrågavarande afgifter. . UmRiuns