Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1867, sida 2

Stockholmsbres(Från en tillfällig korrespondent). Den 8 Dec. 1867. (Tillåt mig att då och då sända er några fria blad, i mer än ett afseende fria. Jag vill ingalunda gå i vägen för Handelstidningens ordinarie brofskrifvare och förbinder mig icke att leverera några regelbundnafkorrespondensartiklar. Jag skrifver blott när andan faller på mig. Hvarföre jag skritver just till IIandelstidningen, vet jag kanske ej rätt sjelf; men det är väl några sympatier med bladets sträfvanden, som mana mig, kan jag tro. Vi Stoekholmare äro i allmänhet ej öfverdrifvet känsliga för Göteborg — det kostar icke det ringaste på mig att bekänna det — men nog har Handelstidningen många vänner här, liksom vi någongång, då upprigtigheten rigtigt ansätter oss, otvunget erkänna, att hufvudstaden kunde i åtskilligt, synnerligen hvad kommunala förhållanden beträffar, med fördel taga Göteborg till exempel. Stockholm kan ockå af Göteborg lära sig alt taga vara på egna intressen, att hålla sig framme i tid och skaffa sig fördelar, såsom då det gäller att draga bergslagens produkter till Göteborg och föra stenkol från Göteborg. Konsten att modifiera trafik-taxor är en mycket nyttig konst, i hvilken Stockholmarne äro alldeles oerfarna. Vi hafva mycket att lära af er, men blifven icke fördenskull för öfrermodiga, gentlemen. Kanske att äfven ni hafva ett och annat att lära af oss. Gåfvor och genzåfvor underhålla vänskapen). I dag skickar jag er ett Söndagsblad, som dock i Handelstidningen väl blir en Pisdags-spalt, och hoppas jag att ni icke mklaga mig för sabbatsbrott. Om , Wäkjaren visste att jag skref bref på sjelfva Söndagen till en sådan tidning, som Göeborgs Handelsoch Sjöfartstidning, blef ag bestämdt bannlyst, och det vore naturigtvis mycket rättvist från Wäktarens synounkt. Enligt mitt förmenande, är man i ulmänhet obillig mot Wäktaren. Man förrånar sig öfver de medeltidsåsigter, som ladet sörsäktar, man drifver gäck med less hela tendens och finner alldeles orimigt, att tidningen anser Upsalasångarnes esa till Paris hafva ökat Sverges syndakuld. Det är, tycker jag åtminstone, inenting att förvåna sig öfver, och Wäktaen förtjenar verkligen icke all den smäek, som han nu får uppbära för sina ärgt uttalade åsigter. Wäktaren har ingening annat gjort, än i sina yttersta konsevenser utdragit en lära, hvilken alltid tällt och alltid kommer att ställa sig i pposition mot hvarje lefnadsfrisk verlds