Af ett telegram vill det synas, som hado presidenten i deputeradekammaren, Forchenhecl, ställt denna sak till rätta och grefve Bismarck förklarat sig tillfredsställd. ITALIEN. I en korrespondens från Rom till ,,Indep. ! belge heter det: , Kardinal Antonelli hade adresserat en not till den heliga stolens, nuntier och internuntier, i hvilken han förklarat omöjligheten af, att curian kunde deltaga i den konferens, som kejsar Napoleon föreslagit. Denna not var ljust nära att expedieras, då man i vatiskanen ändrade åsigt. Men man önskade der att framför allt få katogeriska explikationer af grefve Surtiges i afseende på konferensen. För öfrigt lära kardinalstatssekreterarens åsigter i denna fråga från början varit motsatta den helige fadrens. Sedan den franske ambassadören för påfven förklarat, att grunderna för konferensens öfverläggningar icke skulle bestämmas före dess sammanträdande, mottogs konferensinbjudningen desinitift den 24 November. Man tror att — om konferensen kommer till stånd — kardinal Antonelli sjelf skall blifva den helige fadrens representant der. Agitationerna äro långt ifrån slut i Rom, och man fruktar mycket tör aktionspartiet, sedan de franska trupperna begifvit sig derifrån. Det talas fortfarande om sammansvärjningar, minanlägningar, vapenförräder, m. m. Chefen för polisen har förordnat, att alla fremlingar skola för honom uppgifva skälen, hvarföre de vistas i den eviga staden. De somsunderlåta detta riskera att utvisas. Emigrationen har antagit vidsträckta dimensioner; endast från Velletri hafva icke mindre än 600 personer emigrerat. Damerna af den remerska adeln gåfvo den 24 November i palatset Barberini en lysande soirte och bal för samtliga i Rom varande franska och påfliga officerare. Enligt ,Riforma har Garibaldi före sin frigifning förbundit sig att icke lemna Caprera före den 1 Mars 1868. FRANKRIKE. Efter de långa talen i senaten angående den romerska frågan öfvergick man till dagordningen, och något annat resultat lärer väl icke heller diskussionen derom i Jagstiftande församlingen åstadkomma. Så mycket torde dock af debatterna vara vunnet, att det klerikala partiet kommit till insigt af, att deras restaurationsspekulationer varit gripna ur luften. Å. andra sidan kan man dock icke annat än förundra sig öfver, att Moustier kunnat föreställa sig, det icke Garibaldi skulle hafva massan af italienska folket för sig, samt att italienarne icke på allvar sätta i fråga att få Rom till sin hufvudstad. Det yttrande af Menabrea i Italiens deputeradekammare, som meddelades af gårdagens telegram från Florens, nemligen att Rom vare för Italien lika nödvändigt, som Paris för Frankrike, utvisar bäst af allt, att Frankrikes utrikesminister i detta fall hyser obegripliga illusioner. De ultramontana biskoparnes fölttåg mot Duruys sträfvanden för en förbättrad undervisning för fruntimmer fortfar med en bitterhet, som icke haft sitt mostycke i annat, än de utfall, som ,,Univers och Monde trakterat Garibaldi med. För att tydligt gifva tillkänna huru eniga de svarta äro i detta afseende, tager man alltid till utgångspunkt Dupanloups bekanta öppna sändebref. Kardinal Debonald sä ger sig emellertid icke förstå den förvåning, som biskopen af Orleans uttryckt, ty — säger han — ,det är icke länge sedan de loger, som bilda revolutionens ledande utskott, beslöto att genom alla möjliga medel bringa fruntimren till otro. Således lärer det vara frimurarnes ärenden, som den franske undervisningsministern går! Sällan har väl någon fransk minister varit utsatt för så bittra anfall, som Duruy, och under de förhanden varande förhållandena väcker detta så mycket större förundran. Men saken beror derpå, att Duruy af sina kolleger utbedt sig, att de icke måtte lägga några hinder mot de episkopala hjerteutgjutelserna, .enär dessa skola vara till stor nytta för allmänhetens upplysning; folket skall nog sjelft till slutet fälla en rättvis dom. Den sanna upplysningen, hvilkens värdige apostel Duruy är, har säkerligen icke heller någonting att frukta af obskurantismens irrbloss, om de sistnämnde också för något ögonblick skulle kunna leda vilse. Regeringen önskar, att statens högre funktionärer så småningom frigöra sig