Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1867, sida 2

Han inträdde i det trefliga rummet, der fru Mabler satt med sitt barn. Frun bar sorgedrägt, och den nu tvåårige gossen lekte vid hennes fötter. Frun satt vid ett sybord, men hon arbetade ej och hennes ögon voro riktade mot fönstret, genom hvilket den nedgående solens sista strålar inträngde. Hon ämnade stiga upp för att helsa gästen, men domherrn hade redan tagit en stol och satt sig bredvid henne. — Ni sitter så ensam äfven i dag, sade han. — Hvad annat vore passande för mig? — Lycka och glädje höja menniskan till Gud. — Lycka? upprepade hon bittert. — Äfven andras lycka. Hvad förpligtar er mer till tacksamhet mot Gud än ert barns lycka. Han tog gossen på sina knän. — Ett vackert barn, fortfor han, födt likasom i lyeka och till lycka. — Och likväl har aldrig ett barn blifvit födt i större olycka. Desto mera anspråk kan det ha på lyckan. — Gud gifve det. — När lägger ni ert barn? frågade han derefter. — Tiden är nu inne, — Somnar det, om gamla Christine lägger det? — Ja. Han tycker om henne. Domherrn öppnade dörren och ropade: Christine! Gumman kom. — Lägg barnet, Christine, jag och frun gå ut litet.