Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1867, sida 2

Domherrn fattade åter hennes hand. — Du är en bra hustru i alla fall, Gisbertina, och ni båda skola åter förenas. — För att bli lyckligare? utbrast hon häftigt. Han betraktade henne förvånad. — Ja, onkel, det finnes hjertan, hvilka väl kunna älska hvarandra, men aldrig böra tänka på giftermål, om de vilja förblifva lyckliga. — Men domherrn svarade: — Hör på, dam Gisbertina, det finns menniskor, som äro stora narrar. Och nu ännu en fråga. Hvarför har du företagit den långa resan) till mig? Hvarför kunde du ej skriftligen meddela dig med mig? — Brerhemligheten, bäste onkel, aktas stundom ej. — Du ville således rädda Gisbert? — Tviflar du derpå? — Hm, Gisbertina, men om jag säger dig, att jag ej skall varna Gisbert och ej meddela honom att jag sett dig? Uppsök honom du sjelf. Gisbertina svarade lungt: — Gör det, om du kan ansvara derför inför ditt samvete. — Är det ditt sista ord? — Mitt sista! Adieu, onkel. Hon ropade sin kusk och steg åter i vagnen. — Anfäkta! hviskade domherrn för sig sjelf. Derefter frågade han högt: — Hvart reser du, Gisbertina? — Jag vet inte. Adieu. Adieu. Vagnen rullade bort. — Antäkta, brummade domherrn. Och likväl är hon ett stackars menniskobarn med en rik skatt af kärlek. Hvilka an