Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1867, sida 2

Fru Mahler betraktade förvånad domherrn, som redan stod färdig att gå. Men hon kände hans beslutsamma sätt, hvarför hon kysste barnet och fattade hans erbjudna arm. Han förde henne genom trädgården till den närbelägna björklunden. Skymningen hade inbrutit och en djup stillhet herrskade i lunden, dit sorlet från dansplatsen blott dämpadt framträngde. — Hvart för ni mig? frågade frun. — Endast hit. — Och hvarför? — För att språka med er. Ni bör ej vara ensam med er sorg, då alla andra äro glada. Han hade fört henne till tre björkar, som stodo tätt tillsammans. Mot deras stammar stödde sig en grässoffa och grenarne bildade ett hvalf deröfver. De voro de sista träden på denna sidan aflunden, och här var ljusare än i dess midt. — Låt oss sitta ned här, sade domherrn, och de satte sig. — Låt oss nu språka öppet med hvarandra. Jag börjar med att säga er, att jag har ett u pdrag från er man. — Från Mallberg? utbrast hon förskräckt. — Ja, han besökte mig i Hofgeismar. — Är han äfven här? — Vill ni tala med honom? . — Nej, för Guds skull! Jag bör aldrig återse honom. — Det trodde jag äfven. Lugna er, ni skall ej få se honom, och lyssna nu till mig. Hon nickade stum. — Mablberg önskar en laglig skiljsmessa från er.