Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1867, sida 2

Finland. Nödbrödsämnena. Att man i nödens stund uppsöker både likt och olikt, som kan anses möjligt att afböja hungerns fasor, är ganska naturligt. Att man vid sådana funderingar lätt kan komma på afvägar, visar en insänd uppsats i Helsingfors Dagblad, hvarutur vi återgifva följande: Det är ingalunda nog dermed att de till kroppens underhåll nödiga beståndsdelarne finnas uti ödan, de måste äfven ingå i densamma i sådan form, att de kunna lösas af kroppens matsmältningsvätskor. Först derefter kunna de upptagas af blodet och användas till ersättning af kroppens förbrukade beståndsdelar. I öfverensstämmelse härmed lefva derföre äfven en del djur uteslutande t. ex. af animalisk, en annan del lika uteslutande af vegetabilisk föda, oaktadt i hvartdera slaset förekomma såväl proteinämnen, fett, kolhydrater som ock oorganiska salter. Undersöka vi nu med fästadt afseende härå ytterligare kolhydraternas förhållande till menniskokroppen, så lär oss så väl erfarenhet som vetenskap, att densamma blott långsamt och med svårighet löser rå, okokt stärkelse, samt så godt som alldeles ej cellulos. Blott vissa, helt unga, saftiga celler, såsom sparris, släpärter och dylikt, kan menniskan till en del tillgodogöra, under det att cellulosen utgör en af de hufvudsakligaste beståndsdelarne af de gräsätande djurens föda. Utat allt detta framgår således tydligt och säkert, att höet, såsom födoämne för menniskan, har lika litet eller kanske t. o. m. mindre värde, än sågspån eller träd, hvaraf on hel mängd insekter lefva, för nötboskap. Dylikt är äfven förhållandet med den på några orter till brödberedning föreslagna , kärrhvitmossan (sphagnum). Den består af nära 99 2, toma celler, fullkomligt olösliga i menniskans matsmältningssafter, och troligen äfven i djurens, alldenstund intet enda djur förtär densamma, och ingen enda insekt lefyver på den. Vid valet af nödbrödsämnen ur växtriket får man således ej fästa sig vid halten af ,,kolhydrater, utan blott vid de underafdelningar häraf, som vi benämna socker och stärkelse. Till följe häraf hafva äfven lafarterna, och ännu mera stärkelsehaltiga rötter, såsom af missne, butomus umbellatus m. fl., sin betydelse. I sammanhang härmed vilja vi ännu i korthet beröra den i något svenskt blad rekommenderade bensoppan. Det, enligt i nämnde uppsats angifna metod medelst kokning i, Papins gryta, beredda gelCet är ej annat än lim. Då i början af detta århundrade förslag icke blott framkastades, utan försök äfven gjordes att på hospitalet S:t Louis i Paris föda konvalescenter med en dylik soppa. hvarom nu fråga är, nedsattes inom franska akademien en komite, med den berömde fysiologen Magendic till ordförande, för att undersöka ändamålsenligheten häraf. Komit6n kom härvid til samma resultat, som Liebig i sina bekanta Che mische Briefe (3:te Aufl. p. 517) ytterligare framäller, nemligen: ,genom de mest öfvertygande försök är det numera bevisadt, att den i och för sig smaklösa och äckliga limsubstansen ej eger något näringsvärde;, att den, t. o. m. i förening med de smakliga beståndsdelarne hos köttet, icke är i stånd att underhålla lifvet, och att den så som tillsats till den vanliga portionen icke höjer födans nutritionsvärde, utan tvertom minskar det samma. Ett påstående, som ej ännu genom sed. nare försök vederlagts. Må man derföre, der animalisk föda brister hellre än att kasta sig in på dylika ofruktbars försök, allmännare rekommendera och använda de både välsmakliga och i alla afseenden ändamåle fullt motsvarande hästköttet. — 2 Jagar tass