Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1867, sida 2

dölja sina tårar, och domherrn sede till henne: — Mitt barn, du tillhör ej de pjåkiga naturer, hvilkas tårar sitta löst; när du zråter, bör man se det. Men genom sina tårar hade hon kastat en nästan skygg blick på öfverstelöjtnanen, och han nedslog sina ögon, likasom kämpade han med sig sjelf. — Hvad fattas dem båda? tänkte domherrn. Till Karolina framträdde nu en ung, vacker dräng, hvilken tillika var den skickigaste dansören; hans bröst pryddes af krigsmedaljen och jernkorset; han hade illhört det tappra westfaliska landtvärnet, if hvilket så många hemfört utmärkelseecknet för sitt mod. -— Får jag den äran, mamsell? frågade han. IIon fattade hans hand. En medelålders man, äfven med krigsmedaljen, — och hvars värdiga hållning mtydde för detta underofficeren, — nalsades öfverstelöjtnanten med godsets vackaste flicka. — Till en annan dans än med fransoserna för ett år sedan, herr öfverstelöjtvant, sade han. Öfverstelöjtnanten följde med den ståtiga flickan det första paret. Den unge friherra såg sig om efter den rackra skänkjungfrun. — Mamsell Henriette! bad han, men won hörde honom ej, och domherrn sade cende: — Gör dig ej besvär, du kommer för sent. (Forts.)