Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1867, sida 2

sten; den som hade hustru och barn medförde dem. Midt på planen var ett tält uppsatt, under hvilket några af ungdomen dansade. Barnen sågo på. Rundtomkring sutto de andra vid långa bord och med fyllda ölstånkor. Då husfrun med sitt sällskap visade sig, stego alla upp, musiken tystnade och dansen upphörde. En nästan högtidlig tystnad inträdde. Den äldste gubben och den äldsta gumman bland de församlade gingo fram till husfrun, till hvilken gubben ämnade hålla tal. — Till er och er hjertans kär, mamsell, sade han, hvarvid domherrn nödgades lägga Karolinas urm i öfverstelöjtnantens. Gubben fortfor nu: . — Mamsell, den här gumman har sett verlden i sjuttiofem år, och jag går på mitt ättionde. Vi ha båda blifvit gamla och grå här på gården och alltid haft det bra här. Det ha vi edra föräldrar och farföräldrar att tacka för, och på vår ålderdom tacka vi erj derför, och alla de här församlade tacka er också för detsamma, och i vårt och i allas namn vilja vi önska er, mamsell, att ni och er hjertans kär må bli lika gamla som vi båda, och att himlen må välsigna ert äktenskap med barn och barnbarn. Och nu ett hurra för vår mamsell och hennes käresta! Hurraropen ljödo från den vidsträckta planen, musiken spelade fanfarer, och glasen klingade. Men Karolina vände sig bort för att