Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1867, sida 2

de för hvarandra. Hennes mor passade sedermera upp mig, och då jag reste, skänkte jag barnet en utstyrsel. Jag företog denna resa sedan jag i åtta dagar förgäfves väntat på underrättelser från Gisbertina, och nu är Jag här. — Och kärare än någonsin? frågade domherrn. — Ja, först nu inser jag att jag älskar henne. — Ett ungt hjerta säger det ofta. Men låt mig soga en praktisk sråga till denna fras. — Det är ingen fras, onkel. — Desto sämre, — ty hur skall det gå, om du inte återfinner Gisbertina? — Jag måste återfinna henne — med din hjelp, onkel Florens. — Hm, och om du återfinner henne? Som hon är skall hon kanske fly ifrån dig ännu ett halft dussin gånger, och din kärlek till henne skall bli allt häftigare; — men jag känner qvinnorna, Gisbert, ehuru ag är domherre, och jag kan säga dig, att hos den hustru, som tre gånger flytt tån sin man, kan ej finnas någon stor kärlek till mannen. Qvinnans kärlek måste grundas på aktning, och en man, som j tre gånger här kunnat qvarhälla sin nustru hos sig, — — skall jag fallända neningen, Gisbert? Gisbert svarade ej samt gick fram och illbaka i rummet. Den unge, westfaliske friherrn, arfvingen ill ett stolt namn och stora rikedomar, iade blifvit uppfostrad i enlighet med sin gen vilja. Ända till sitt giftermål hade an aldrig erfarit lifvets allvar. Sålunda ade han ej deltagit i 1813 års krig, emean Gisbertina ej ville det, ty hans fleg