Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1867, sida 2

Det var redan för mycket för henne. h — Hvarför skulle vi stanna? frågade ON. Jag sade ju ej att vi ,,skulle, Gisbertina. Derigenom hade jag förstört allt. — Men du menar det, utropade hon, Jag skulle uppträda här som studenthustru! — Gisbertina, hvilken tanke! — Och rivalisera med en uppasserska om din kärlek! Ty du har äfven den arma varelsens bjerta på ditt samvete. Men — — -isbertina, du svor ju mig — — — Ha! Du vill säga att jag genom min ed blifvit din slafvinna! Nej, jag låter ej tyrannisera mig! Hon sprang upp och lemnade rummet. Jag följde efter henne till hennes bostad, men hon hade stängt sig inne. Det blir väl bättre i afton, tänkte jag och gjorde en promenad. Då jag återkom, hade hon afrest med extrapost och medtagit sin kammarjungfru och sina saker. Ingen visste hvart hon begifvit sig. : Hon hade hyarken efterlemnat något bref till mig eller tagit afsked af någon. Genom sin jungfru hade lion skickat Gretchen en ansenlig penningegåfva, som en belöning för att hon vårdat mig så troget, hade hon dervid låtit säga henne. Var detta allvar eller ironi? Jag tror för min del; onkel Florens, att det ej var ironi, utan en yttring af Gisbertinas ädla hjerta. Gretchen tog det äfven så och grät af! rörelse — och blygsel, — ty hon hade! kommit till sjelfkännedom, och från detta l ögonblick blefvo flickan och jag främman