nationela? Vi kunna ej annat förstå, än att man med denna, rent ut sagdt, oförsynta beteckning velat stämpla de förra såsom varande likgiltiga sör fäderneslandets odling och utveckling på national grund, hvilket åter utgjorde de sednares nitälskan. Vi fråga dertill: hvad hafva då dessa ,,nationale ar uträttat för detta ändamål? Hvar äro deras meriter? Hafva de mera än vi verkat för svenska folkets bildning och förkofran? Hafva de mera än vi befrämjat upprättandet och utvecklingen af nationella institutioner inom staten och kommunerna? Må deras blygsamhet ej förhindra dem att lägga dessa meriter i dagen, n. b. uti sakförhållanden, ej i lösa fraser. I Och hvad näringarne angår, så är det just vi frihandlare, som tro oss dermed bäst befrämja och betrygga en sann nationell industri, ty det är just denna som genom det fria utbytet erhåller sin styrka, hvaremot det är möjligt att en och annan icke-mationell handtering kan komma att rymma fältet. Må man bevisa oss, derest man kan, att dessa satser äro oriktiga, men man bör låta bli att påstå, det våra syften icke äro nationella. Lika mycket måste vi ogilla, att man numera vill mot hvarandra uppställa såsom antagonister representanterna för städerna och för landsbygden. De förra hafva, med det gamla borgarståndets begifvande, afstått fordna privilegier. Både handel och handtverk få nu bedrifvas tritt vid städer portar likaväl som inom dem. Der finnas alltsa inga stridiga intressen. IIvarsör då uppmana detta spöke af en gammal siendtlighet, som nu borde hvila i sin graf? Att den stadsintelligenst, hvarom talats och som är en af dessa nya distinktioner, som upprunnit i vissa hjernor, skulle vara fiendtlig mot landsbygden, hatva vi svårt att fatta. såvida man ej vill begå den orättvisan, att ej säga dumheten, att yrka, det landsbygden saknar instelligens: Der kunna inom olika kretsar finnas olika föreställningssätt, olika omdömen rörande vissa ämnen, men ,intelligensen lärer väl ej vara underkastad någon annan specifik olikhet än den som ligger hos individen, vare sig han bor i Stockholm eller Norra Tjust. Är det meningen att han, under trängre förhållanIden, är mera inskränkt eller bornerad än under större, så kan väl detta vara i vis mån sannt; men icke tro vi dock, att s derna kunna göra anspråk på de större synvidderna. Åltt uppdraga en skiljemur mellan stiidernas och landsbygdens representanter, I vare sig ur intressenas eller intelligensens I synpunkt, blir alltså, i våra dagar, någonting ganska konstladt och falskt, ledande I blott till en söndring, som förlamar de eniga och gemeusamma sträfvandena till fäderneslandets bästa. Och vi fatta sannerligen icke, hvarföre man ej skall kunna vara enig i detta hänseende. Förete då partistriderna i andra länder ett så uppbyggligt skådespel, attde uppmuntra till efterföljd? Eller innebära de icke fastmer en varning? Hvad hr E. K. ordar i sina sista uppsatser om ,,konseljen och regeringen (en i sanning besynnerlig sammanställning) torde böra serskildt uppmärksammas. Utnämningen af departementschefen Roos till generaldirektör för postverket omnämnes med bifall af hufvudstadens tidningar, hvilka vitsorda den insigt och duglighet, hvarmed hr Roos ingripit uti ordnandet af vårt postväsen. Med skäl uttrycker man sin tillfredsställelse dermed, att chefsplatsen tillsallit en man af facket, en bana, hvarpå det blir nödvändigt att regeringen fortgår, så man ej I vill gifva en ökad näring åt de föreställ vingssätt, som alltmer utbildat sig, be träflande en mängd chefsplatsers obehöf lighet. — När den nye generalpostdirek tören förut varit sekreterare i telegrasstyrelsen och alltså bör vara väl bekant med detta verk, så har den skedda utnämningen underlättat den önskvärda föreningen af postoch telegrafverken. Konung Carl XV:s brochyr (Tankar om Nutidens taktiska rörelser) har blifvit omtalad äfven i den franska tidningen ,, Opinion Nationale, som berömmer satsen ,en liten men god armö. — Må detta visa råd finna genljud i Europa! Men hvilken monark skall väl gifva den andre det goda förodömet? Skall FAA Mm Zrmnr,