riddarcorden på bröstet; men framsörallt måste man lefva! Han ämnade gå. Generalen hade hastigt vändt sig om. — Har ers excellens något vidare att befalla? frågade löjtnanten, som åter ämnade blifva kypare. Generalen sade helt torrt: — Ingen hindrar er att återgå till ert förra yrke; men skulle ni dervid bära er uniform eller er orden, utstrykes ni såsom ärelös. — Emedan jag vill föda mig på ärligt sätt? sade officeren. — Men frukta ej, ers excellens. Jag skattar den preussiske officeren högre, än man tycks göra det — Uppehåll mig ej längre, sade generalen. Men landtvärnslöjtnanten hade ännu några ord att säga den höge herrn. — Ers excellens, för ett är sedan stodo i den heta striden vid Belle-Alliance flera tusen landtvärnsmän, som frivilligt hade lemnat hus och hem för att segra eller dö för konung och fosterland. Vi segrade, och derför behandlar man oss i dag som tiggare! Han lemnade rummet. På gatan träffade ban öfverstelöjtnanten. De meddelade hvarandra sina samtal med generalen. — Detta är vår lön! — Det är verldens lön. — Hur skall det gå med den vackra institutionen landtvärnet? — Men hur skall det gå med oss? sade löjtnant Becker. — Följ mig till Ovelgönne. — Jag ämnade mig dit åt, sade löjtnanten. — Min fästmö befinner sig på Dalheimersågen. Jag måste rådgöra med henne.