IL HY . 2 December. Göteborg I Dagl. Alleh:a har förekommit en följd af uppsatser, kallade , Riksdagsbetraktelser, h s signatur E. K. (utmärkande en känd amot af riksdagens andra kammare) pakallar för dem en uppmärksamhet, hvarifrån de väl eljest bordt vara frikallade. Man återfinner här i sjelfva verket samma satser, med obetydliga variationer, som lästes i ett par sändebref, som utkommo under den sista riksdagens lopp, hvilka afsågo att försvara bildandet af det s. k. landtmannapartiet. Här, likasom der, lemnas man dock i största ovisshet om hvad förfm egentligen elll. Detta sitt slutmål lyckas han insvepa i så många sväfvande fraser, att man ständigt förgäfves frågar sig: , Hvad är meningen? hvad vill vår gode man? Allmännast torde man kunna beteckna dessa hetraktelser såsom fria fantasier, satta på papperet till ett litet tidsfördrif på lediga stunder. Sedda ur denna synpunkt, hvarigenom anspråken modereras, erbjuda de ett och annat moment, som kan upptagas till närmare skärskådande. Förf:n upprepar det både vid riksdagen och i sändebrefven hörda påståendet, att det vid riksdagen fanns ett ministeriellt förtjusningsparti, som blindt understödde ministeren i allt, gentemot hvilka män stod det sansade, det obeskrifligt förståndiga och praktiska partiet, som ,,utan att i minsta mån vilja förringa ministörens förtjenster, dock icke uppoftrade sitt eget omdöme och sin sjelfständighet. De förra utgjorde de ,,kosmopolitiskt ministerielle, hvilka sedermera kallats ,,gammal-liberale, och de sednare de ,,nationelt radikale, eller de ,,ny-liberale. Det erfordras blott att kasta en blick på riksdagsprotokollerna, för att finna huru falsk hela denna förutsättning är. De s. k. gammal-liberale voro inga , blinda anhängare af regeringen, men de ville ej omstörta en regering, hvilken de, i dess helhet betraktad, ansågo vara god, och hvilken riksdagen hade väsentligen att tacka för sin tillvaro. De s. k. ,ny-liberale åter voro så långt ifrån att erkänna ,,regeringens förtjenster, att mer än en af dess ledare öppet förkunnade, att ministörens dagar voro riäknade, ehuru nådatiden skulle tå utsträckas än till riksdagens slut, än till nästa riksdags början. När dei alla fall ej kunde erhålla majoritet, t. ex. då det gällde anslaget till utrikesministeren, så berodde det helt enkelt derpå, att ,landtmännen der ieke voro med om affären, utan lemnade herrar ledare i sticket. Det är detta desse nu räkna sig till merit, görande af nödrändigheten en dygd. Den rätta karakteristiken här torde vara, att de s. k. gammal-liberale önskade bibehålla regeringen, med bevarande åt sig af full sjelfständighet i fråga om de särskilta regeringshandlingarne, hvari man mången gång icke delade regeringens mening; hvaremot de s. k. nyliberale voro regeringens afgjorda motståndare, ehuru de ej vågade i den saken drifva rent spel, enär de ganska väl visste, att de dermed komme att stöta hela landets allmänna mening för hufvudet. När visse herrar velat beteckna de ena såsom ,kosmopolitiske och de andra såsom ,nationale, så beror detta på frihandelsåsigterna, oaktadt samma ,nationale idkeligen försäkrade att de också iro vänner af frihandeln, ty det måste de väl vara, när de ,ej äro protektionister, såsom de bedyrade. Hvari ligger då kosmopolitismen, och hvari ligger det —