— Excellens, jag kommer med en bön till er. — Och den är? — Man har lofvat sörja för landtvärnsofficerarne ester krigets slut. Jag är användbar till åtskilligt. — Ni bör vända er till krigsministern. — Krigsministern skickar mig till ers excellens, som tillhör hans majestät konungens kabinett. — I konungens kabinett finns ingen anställning att gifra er. — Hm, sade löjtnant Becker för sig sjelf, dock så högt att generalen måste höra det — hm, således verkligen från Pontius till Pilatus. Generalen vände sig om, till tecken att audiensen var slut. Men löjtnanten aflägsnade sig ej. — Excellens, sade han, framförallt måste man lefva. Generalen svarade honom ej. — Och för att kunna lefva här i verlden, måste man förtjena sitt bröd. Ännu intet svar. — Och för att kunna förtjena något, måste man förstå något. Generalen teg. — Jag förstår endast tvenne saker, hvarigenom jag kan förtjena mitt bröd. Jag kunde arbeta i en byrå, men regeringen vill ej anställa mig oaktadt konungens löften. Han gjorde åter en paus, men då han ännu ej erhöll något svar, fortfor han: — Således återstår mig endast att tillgripa mitt förra yrke; jag blir åter kypare. Det kommer att se ganska besynnerligt ut, då jag på biljarden markerar points, upplägger bollarne, serverar herrarne kafte och fidibusar, iklädd en prenssisk officers-uniform och med en preussisk !