— ———— Den lille general von Taubenheim hade blott tid att med sitt förbindligaste och finaste lcende säga till honom: — Ers excellens skall rädda armän och staten! Generalen försvann derefter i komm: gens rum. Ur detta rum hade en ståtlig man med ett ganska klokt ansigte utträdt. IIan och general von Taubenheim skakade hvarandras händer. — Har ers excellens redan talat med regeringsrådet von Schilden? frågade den lille generalen. — Omedelbart efter mitt samtal med honom for jag till hans majestät, svarade polisministern. — Och herr von Schilden har begifvit sig till er omedelbart efter sitt samtal med mig? Ia, ers excellens. — Ah, och jag har emellertid samlat bevis för det, som Schilden meddelat er. Upprorsandan har redan gripit vidt omkring sig. Det är hög tid att hejda den. — Excellens ämnade tala derom med konungen? — Derför är jag här. — Jag hade ett förslag att göra erg excellens. Unitis viribus! — Excellens har rätt! Låt oss göra gemensam sak! De båda excellenserna lemnade konungens förmak, men först skakade general von Taubenheim ännu en gång grefve Westernitz hand. — Få vi vänta er till theet, bäste grefve? — Det skall blifva mig en stor ära. Slut på andra delen. (Forts.)