— Konungen kan åtminstone förlita sig på mig. — Obetingadt. — Ja, på min trohet och mitt intresse för armn och, min bäste excellens, med: er kan jag tala derom; man åsyftar från ett visst håll vår herrliga armäs ruin. — Tyvärr! sade general von Taubenheim. Den andre generalen blef lifligare. — Ja. Föreställ er hvad man nu förehar. Icke nog med att vi redan nödgats upptaga en mängd landtvärnsofficerare i linien, skall hela linien nu degraderas till landtvärn; man ämnar införa landtvärnets rockar och mössor äfven vid linien! Tänk er detta! — Det är upprörande, sade den lille generalen. — Det är mera! Det är den preussiska statens sjelfmord. Men vi gamla generaler lefva ännu! Jag fick reda på saken och lät anmäla mig hos hans majestät; jag uttalade mitt Mene Tekel; jag erinrade om den ärorika armön i den gamla fracken och tschakon, för hvilken tyvärr redan bleckoch björnmössorna fått gifva vika. Tschakon hade hans majestät den nåden att bevilja mig, men om fracken nödgades jag strida: man hade intalat konungen att denna landtvärnsrock vore helsosammare, beqvämare, och att soldaten kunde röra sig lättare dermed. Jag utbad mig slutligen den nåden att få utarbeta en memoire öfver saken, och nu är jag här för att öfverlemna den. Jag har rådgjort med tre regementsskräddare; jag har uppfunnit en alldeles ny snitt, en helt annan placering af knapparne. Jag har mönstret med mig och skall förelägga hans majestät detsamma. Dörren till konungens arbetsrum öppnades nu, och generalen tystnade.