gatan syntes ej någon annan menniska i detta graftysta hus. Sålunda letde Fredrik Wilhelm den tredje från år 1510 till dess han dog år 1840 i det anspråkslösa hus, som berlinarne kallade det kungliga palatset. Det tysta förrummet låg utanför konungens arbetsrum, och i detta sistnämnda befann sig hörnfönstret utåt Linden. Endast få personer befunno sig i det yttre rummet, då general von Taubenheim inträdde. Två lakejer stodo vid ingångsdörren, en adjutant vid en sidodörr, och en general lutade sig mot fönsternischen; det var allt. Under den djupa tystnad, som herrskade i detta yttre rum, hörde man ett svagt ljud af röster från konungens rum. General von Taubenheim smög sig in på täspetsarne. Han helsade generalen vid fönstret med en stum bugning, adjutanten med en handtryckning, samt en uttrycksfall blick mot dörren der officeren stod. — Polisministern, hviskade adjutanten till honom. — Åh, redan? Adjutanten var grefve Westernitz, vår gamle bekante. Generalen hade gerna önskat tala med honom, men etiketten tillät det ej. Han måste vända sig till generalen i fönsternischen. — Högst angenämt att se ers excellens här! hviskade general von Taubenheim. — Likaledes charmerad, svarade den styfve generalen. — Excellensen är troligen hitbefalld? sade den lille generalen. — Ja, i en vigtig angelägenhet. — Ah, då kunde hans majestät ej träffa ett bättre val.