böjning på hufvudet tillkännagaf han, at den andre kunde fortsätta. ufverstelöjtnanten fortfor: — Jag har ej för min egen skull tala med ers excellens om mig sjelf. I samm: belägenhet som jag befinna sig tusental män, hvilka frivilligt grepo till vapen sam kämpade för fosterlandet och thronen. D. jag talade om mig, talade jag om den alla. Och då jag nu framlägger för er: excellens hvarför man förfarit på dett: sätt med mig, skildrar jag äfven alla d andras öde. Ers excellens, vår allmänna lag inne håller den satsen, att adeln är statens för sta stånd, hvilket såväl statens försva som de yttre värdigheterna hufvudsakliger tillkommer. Tillämpningen af denna sat: var hitintills att adeln intog de förnämstmilitäroch civila embeten, samt att endast de tjenster, som adeln försmådde återstodo för de ofrälse. Detta är än dag den förherrskande principen i vår statsförfattning, och både jag samt alla de män, hvilka i ädel hänförelse uppoffrat hvad de egde, äro offer för denna sats Principen var förr, ehuru oklok och oförnuftig för en stat, dock lagligt berättigad i vår. Men detta är ej längre fallet. Konungen är hos oss lagens källa. De kungliga och som lagar offentliggjorda löftena hafva upphäft den gamla lagen och äro den nya lagen, det preussiska folkets nya rätt, och folket har väl förtjent denna rätt med sitt blod och med en i historien exempellös uppoffring för sin konung. Och nu min sista bön till ers excellens. Den är att ers excellens täcktes hafva den godheten att så fort som möjligt