ty vida yngre assessorer hafva gjort det. Jag skulle åter inträda som assessor! Man fästade ej afseende vid mina besvär. Sålunda, ers excellens, hafva konungens löften blifvit uppfyllda mot mig. Får jag äfven säga ers excellens orsaken? — Statens sorgliga läge, sade generalen åter med en axelryckning, — som Fräfver de största besparingar. — Detta har blifvit en fras, ers excellens. — Min herre! — Känner ers excellens sig sårad? — Jag hoppas att ni ej åsyftar att såra mig. — Hvarför skulle jag det? En helt annan orsak har fört mig bit, nemligen att ers excellens må höra sanningen, och att konungen erfar den genom er. Konungen har hitintills icke hört den, derom herrskar i landet blott en åsigt. Och jag sluter derutaf, att den äfven blifvit undanhållen ers excellens, som eger konungens öra. Men sanningen måste framtränga till tronen, innan det blir försent både för landet och tronen sjelf. Landet och tronen kunna ej skiljas, ers excellens. Jag kunde ej komma till konungen, derför har hans omgifning sörjt. Då ansåg jag det för min pligt att söka audiens hos ers excellens. Ni har beriljat mig den. Jag tackar er derför och anhåller blott att få yttra ännu några ord. Generalen hade ämnat afbryta öfverstelöjtnanten ett par gånger, men officeren hade ej brytt sig om den förnäme herrns synbara otålighet. Plötsligt tycktes en ny tanke hafva fallit generalen in; han lyssnade tåligt och uppmärksamt. Med en