ganska speciella. Det ena innehöll att de, hvilka utmärkt sig genom tapperhet, tjensteifver och patriotism, skulle företrädesvis ihågkommas under deras civila tjenstemannabana, såvidt deras qvalifikation det tillät. Detta är manifestets ord, ers excellens. Det andra, som utfärdades förlidet år, utlofvade att landtvärnsofficerare, hvilka visat duglighet under kriget, skulle så vidt möjligt var vinna anställning vid liniearmn. Då jag först inträdde vid landtvärnet, var jag assessor vid öfverdomstolen i Königsberg. Straxt förut hade en rådsbefattning vid nämnda domstol blifvit ledig. Jag föreslogs dertill, och både min qvalifikation samt min anciennitet berättigade mig dertill. Men jag afstod från denna befordran för att följa konungens upprop. Det var under de första veckorna af året 1813, således för mer än tre år sedan. Jag måste fullfölja min militärtjenst under dessa tre år. I början af detta år upplöstes landtvärnet. Jag bad att i enlighet med det andra löftet blifva försatt till liniearmn. Man svarade mig att der ej fanns någon lämplig anställning för mig; man måste vara betänkt på inskränkningar och besparingar; man måste således öfverlåta åt mig att återgå till min civila bana, der jag utan tvifvel skulle finna tillfälle att använda mina kunskaper och krafter. Jag försökte att åter inträda på min första bana, och man erbjöd mig en assessorsplats vid en aflägsen rätt. För tre år sedan hade jag varit råd, om jag ej hade skyndat till min konungs och fosterlandets försvar, och jag skulle redan hafva avancerat betydligt i så fall;