— Löjtnant Becker! anmälte han. — Löjtnant Becker? upprepade generalen och sökte förgäfves påminna sig detta namn. — I en mycket luggsliten landtvärnsuniform, sade betjenten. — Ah, en landtvärnslöjtnant! Dertill passar äfven namnet! En tiggare förmodligen? Införes. Öfverstelöjtnanten hade emellertid återvändt till väntrummet och sökte med ögonen löjtnant Becker. Han gick fram till honom. — Ni skall nu före. Jag inväntar er på gatan. — Det kommer kanske att dröja länge; herr öfverstelöjtnant. — Har ni så mycket att bedja om? — Nej. Men jag skall säga herr generalen sanningen. — Då skola vi återse hvarandra snart nog. Generalens betjent bad nu landtvärnslöjtnanten inträda till generalen. Öfverstelöjtnanten lemnade rummet. Löjtnanten inträdde till generalen och gjorde den vanliga, militäriska helsningen; både han och generalen voro klädda i uniform. Generalen rörde sig ej. Mot landtvärnslöjtnanten, i den luggslitna uniformen och med det plebejiska namnet Becker, ville han ej ens visa sig stolt utan blott förnäm. — Hvad önskar ni? frågade han. Löjtnant Becker tog detta förnäma väsen helt lätt, likasom hade han redan förr umgåtts med förnäma herrar. (Forts.)