meddela konungen, hvad jag här hast äran nämna, på det att ej missnöjet i landet må gripa allt mera omkring sig. Konungen anar det ej, kan ej ana det, ty annars hade han för länge sedan undanröjt det. Generalen hade åter afhört honom med stor uppmärksamhet. — Öch hvarför vänder ni er just till mig med er bön? frågade han. Jag har redan haft den äran att säga det, emedan ers excellens har konungens öra. — Min herr öfverstelöjtnant, sade generalen något ironiskt, — ni begagnar der en mycket ,,bannal fras. Öfverstelöjtnanten återtog lugnt: — Ers excellens föredrar kanske en annan sanning, som endast kan uttalas af en fri man. Den lyder: Ett mot folket fiendtligt parti omger konungen, så att folkets röst ej kan framtränga till honom. Detta parti vill derigenom bevara sina gamla privilegier och tror sig derigenom skydda thronen, — men det störtar den. Har ers excellens något vidare att befalla? Och öfverstelöjtnanten betraktade generalen med sin fasta, manliga stolthet. Generalen hade vexlat färg. Han funderade på ett svar och stod tyst inför den faste, stolte mannen. Äfven öfverstelöjtnanten yttrade ej nåsot vidare; han bugade sig syst och lemnade rummet med fasta steg. Generalen återvann talförmågan, då han befann sig ensam. — Omstörta thronen? Ah, detta omstörtningsparti skall snart komma i ljuset. Betjenten inträdde åter.