Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1867, sida 1

STYRELSEN, 018334) Från Norge. (Korrespondens till II andelstidningen), Christiania den 24 November 1867. Det ämne, som under de sednaste dagarne väckt största intresse bland vår allmänhet, måste utan tvifvel sägas vara förslagen att sammanknyta våra båda länder närmare med hvarandra genom jernbanor i söder och genom chausster i norr. Icke desto mindre vill jag i dag tillåta mig att något närmare vidröra en äldre sak, som alltsedan i våras stått på dagordningen här och om hvilken ännu dagligen långa afhandlingar förekomma i våra större tidningar, emedan jag erfar, att uti en i Sverge mycket spridd dansk tidskrift just i dessa dagar är att vänta ett bedömande af den institution, hvilken jag åsyftar, nemligen den norska Lutherstiftelsen, och jag antager, att läsarne böra vara något litet inne i dessa förhållanden, hvilka nu i ett halft års tid eller längre framkallat strid och rörelse ända från Lindesnees till Nordkap. Jag vill således göra en färglös framställning af den i landet utsända iden till upprättande af en Lutherstiftelse, som under de fortfarande striderna ännu ej funnit sin realisation, samt af den opposition, som väckts mot densamma. Jag vill i förväg anmärka, att vår allvarliga nation har en stark böjelse för religiöst grubbleri och läseri; hela städer hafva i åratal lidit under trycket af enskilda religionslärares inflytande, jag kan nämna pastor Lammers inflytande i Skien, der all munterhet och glädje sedan många år varit kontraband, äfvensom en liknande religiös rörelse i Tromsö, och i intet land i Europa skola sinnessjukdemar, förorsakade af religiösa skrupler, vara allmännare än i Norge. Oppositionen i Nordland mot stiftsprosten Jenssens utmärkta läsebok tör skolorna torde äfven vara i friskt minne. Man kan redan häraf förstå, att hos mången måste uppstå fruktan för en stiftelse, hvars natur det just skulle bli att autorisera lekmän till att sysselsätta sig med andliga saker. Vi hafva redan i många år haft en privat förening, som under namn af ,,den inre missionen stiftat mycket godt och hvars anspråkslösa verksamhet spårats vida omkring i landet, oaktadt den verkat i tysthet och i allmänhet utdelat sina milda gåfvor i all hemlighet. Men det var egentligen beröringen med svenska prestmän under ett missionsmöte på Kongsvinger i somras förlidet år, som förmådde en del personer här i staden att utfärda en inbjudning , till kristliga vänner öfver hela landet, för att afhjelpa den nu herrskande andliga nöden inom vårt kyrkosamfund. I det hela tänkte man på att etablera en institution, motsvarande ,, der evangeliska fosterlandsstiftelsen i Stockholm. En komitä om 12 personer sammanträdde i Christiania, för att utarbeta ett förslag till stiftelsens grundreglor, hvilka derefter skulle diskuteras på möten rundtomkring i landet. Bland dessa män funnos personer i olika lefnadsställningar: 2 prester, handtverkare, köpmän, civilembetsmän och skollärare. Hvad som genast gaf en synnerlig vigt åt inbjudningen var, att under densamma syntes professor Gisle Johnsens namn — den man, som på de sednare åren utöfvat det största inflytande här i landet på mängden såsom bibeltolkare och ortodox skriftlärd. Såsom grundregel för den nya stiftelsen uttalades, att den på grundvalen af den lutherska kyrkans bekännelse hade att befrämja kristlig upplysning och kristligt lif ,,genom att till frivillig kyrklig gemensam verksamhet samla de krafter i vår lutherska menighet, som vilja sluta sig till stiftelsen.. Dess mål ligger således uti, att den skall träda i ett understödjande förhållande till kyrkans ordinerade lärarestånd samt till de bestående föreningarne för den inre missionen. För det uppgifna syftemålet skulle stiftelsen förnämligast verka genom att utsända Öbibelbud, hvilka skulle sprida kristliga skrifter samt efter förmåga och lägenhet understödja den kristliga verksamheten, isynnerhet der vårt lands lokala förhållanden medföra, att afsides belägna orter försummas i den andliga vården. Sålunda skulle styrelsens bibelbud gå omkring i husen, utöfvande en evangelists fredliga värf, genom att sprida först och främst den heliga skrist, men dernäst äfven andra goda kristliga böcker af uppbyggande och upplysande innehåll, föreläsa ur dem, samtala med de enskilde och hålla husandakt med dem, hvilka husfadren härför kunde vilja samla i sitt hus. Men för att vara betryggad för, att de män, hvilka utsändes, vore lämpliga för sitt vigtiga uppdrag, skulle stiftelsen ej få utsända någon utan vittnesbörd från kända kristliga män. Enhvar, som anmälde sig till antagande i stiftelsens tjenst, skulle derför underkastas ett prof för utrönande af, på hvilken luthersk-kyrklig ståndpunkt han befunne sig. I regeln borde stiftelsens styrelse sjelf pröfra dem, som den sålunda skulle utsända, men till lättnad för aflägset boende skulle tre män, bland hvilka en prest, kunna företaga profvet rundtomkring i bygderna. En tvifvelaktig punkt har komiten ej Å;volt Alat läöga dan frågan namligan