Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1867, sida 3

ul 11. —— -— — Garibaldis flykt från Caprera. Nationalzeitung, meddelar följande Garibaldis egen muntliga berättelse om hans flykt från Caprera: ,Det var d. 14 Oktober kl. 10 på aftonen, som jag företog min sista flykt från Caprera. Ni påminner er kanske en chiatto!), som min son Menotti 1862 köpte i Pisa. Den hade en läcka och låg sedan någon tid tillbaka fylld med vatten och i ett så uselt skick vid min lilla landstigningsplats, att det icke töll någon af mina väktare in att den kunde tjena mig till flykt. Men för mig var den tillräcklig för att endast föra mig öfver det sund, som skiljer Caprera från ön Maddalena. På denna farkost uppnådde jag La punta della Moneta), der den för er bekanta mrs Collins upptog mig i sin villa och med älskvärdaste göstfrihet hemligen herbergerade mig till följande afton kl. 7. Vår gemensamma vän Pietro Susini väntade på mig med sin häst hos mrs Collins, och med denna säkra ledsagare banade jag mig väg från öster till vester, tvärs öfver ön Maddalena, tills jag kom till den lilla hamnen Calla Francese. Här mottogs jag af Basso och kapten Cuneo, som höllo en lancia med matroser i beredskap för mig. På 6 timmar passerade vi med gynsam vind den hafsarm, som ligger mellan La Maddalena och ön Sardinien och Tandstego på den första bästa plats vi funno. Sedan detta var gjordt, skickade vi lancian tillbaka till Maddalena och stannade öfver natten i en Conca?), som vi vorojnog lyckliga att finna ej långt från en herdes vid namn Domanico nybygge. Sedan det lyckats för oss att få fatt i 3 lastdragare, satte vi oss i rörelse den 16 kl. 6 på aftonen och genomströfvade, än till häst, än till fots, Gatturaberget och Terranuovas ödsliga landsträcka och befunno oss vid dagens inbrott på höjden af Porto San Paolo. Här skulle vi träffa min svärson Canzio oeh den tappre unge Vigiani, som jag tyvärr sedan såg falla vid min sida i striden vid Monte Rotondo; men då vi blefvo begragna i våra förhoppningar, togo vi vår tillflykt tillen herdes nybygge. Men då denne, oaktadt mitt svart färgade hår och min förklädnad genast igenkände mig, ansåg jag det för rådligt att icke dröja länge hos. honom, och oaktadt de 15 timmarnes strapaser, uppbröto vi åter för att söka uppnå den på Sardiniens östra kust belägna lilla köpingen Porto Prundinga. Här funno vi till all lycka Canzio och Vigiani med det lilla fartyg, som skulle föra oss till fastlandet. Redan kl. 3 på eftermiddagen samma dag lättade vi ankar. En stark sirocco blåste, men sedan vi loverat en stund, förde oss vår tartan , San Francesco med fulla segel ur Tovalaraviken. Den 18 kl. 12 på middagen fingo vi sigte på ön Monte Cristo i sundet vid Piombino. En häftig sydvestvind, som följde på siroccon, gynnade vår färd så mycket, att vi den 19 i gryningen lågo utanför Vade, en ort, som är antidvariskt ryktbar, emedan den är uppbygd på ruinerna af en gammal etruskisk stad. Men här måste vi invänta mörkret, innan vi vågade stiga i land. Klockan 7 på aftonen beträdde vi fem, d. v. 8. Canzio, Basso, vigiani, Maurizio och jag, fastlandets kust, Som sträcker sig söderut från Vado. Sjögräsot, som här växer i urtida yppighet, hindrade oss, isynnerhet under det nattliga mörkret, ganska mycket i vår fortkomst. Vi vadade omkring i flera timmar, tills det, tack vare de raska imänarnes i Vado hjelp. lyckades oss att ur de af sjögräs uppfylda träsken uppnå de gyttgiga landsvägarne i denna trakt, hvarest på ett bestämdt ställe två beroccini 4) väntade på oss, medelst hvilka vi hastigt tillryggalade de aderton miglier, som skilde oss frän Livorno. I Livorno begaf jag mig genast till min vän Sgarellinos boning, der vi visserligen endast träffade fruntimren, men hvilka herbergerade oss med utmärkt älskvärdhet. Jag får för öfrigt icke med tystnad förbigå den beredvilliga hjelpsamhet och gästfrihet, som alla vänner, med hvilka jag under denna min sista flykt sammanträffade, visade mig, utan måste egna dem ett rättvist erkännande och min varmaste tacksamhet. Min vän Lemmi skaffade mig en vagn och följde mig till Florens, dit jag ankom den 20 och mottogs i hans hem. Jag tillbragte den 21 i Florens, och långt ifrån att regeringen hade något emot min plan att gå till Rom, tillät hon mig att offentligen hålla tal till folket. Men jag var angelägen att så skyndsamt som möjligt förena mig med mina söner, som redan stodo i fält och gentemot fienden. För detta sändamål erhöll Crispi ett extratäg för mig, hvarmed jag den 22 under folkets högljudda bifall ankom till Terni. Denna berättelse är upptecknad af en dam, som lyckades vinna tillträde till Ga ribaldi i hans fångenskap uti Varignano Vi hafva återgifvit den efter Dagl. Alleh:a 1) chiatte är en liten båt, som begagnas vi andjagter och är så platt bygd, att den enda per son, som har plats i den, måste ligga på botiner för att sätta den i rörelse. 2) Så heter den nordöstra spetsen af ön Madda lena, som ligger närmast Caprera. Sedan mer ä 23 år tillbaka bebor en engelska vid namn Collin en liten villa, som hon der uppbygt åt sig. 2) Conca är en at granitmassor naturligt bilda rotta. Dessa grottor tjena icke blott till bostäde t sardinare, som sakna sådana, utan äfven stun dom som tillflyktsort för röfvare. ) Beroecino är ett högt tvåbjuligt toskaasl åkdon. ee — —