Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1867, sida 2

hela armn talar derom, och historien; skall bevara dem. Vid Belle-Alliance såg jag ju sjelf med hvilket obeskrifligt mod och lugn ni höll stånd, midt i det förfärligaste kulregn, i spetsen för ert regimente. Ni hade befallning att med ert regimente hejda en fiendtlig brigad, till dess vårt kavalleri hade samlat sig. Det dröjde länge innan vårt kavalleri anlände. Ni vek ej; ert folk emotstod den tredubbla öfvermakten; en tredjedel af regimentet stupade — — — De tappra karlarne! afbröt öfverstelöjtnanten med en suck. — Och den tappraste var deras kommendör! sade löjtnanten. — Och nu? sade öfverstelöjenanten för sig sjelf, derefter gaf han samtalet en annan vändning. — Är ni här som supplikant? frågade han. — Hitskickad från krigsministeriet, svarade den unge officeren. Ack ja. — Och, herr öfverstelöjtnant, jag fruktar nästan från Pontius till Pilatus. — Vi ha gjort vår pligt; man behöfver oss ej längre. — Äfven ni, herr öfverstelöjtnant? — Hvarför jag mindre än ni? Vi tillhörde landtvärnet båda två. Dörren, som förde till generalens arbetsrum, öppnades nu, och regeringsrådet von Schilden gick med strålande ansigte ge-i nom väntrummet. Löjtnanten, somtnde med öfvertelöjtnanten, vars Yuef-AonOUöch vände, ig bort. Han kämde Åveringsrådet, men rade ej lust att Rp Å Å