Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1867, sida 1

fracken med de båda höga ordnarne. Han kände denne herre och ämnade i första ögonblicket gå fram för att helsa på honom. Men hans blygsamhet återhöll honom. Då upptäcktes han af den andre, hvars ädla ansigte dervid antog ett uttryck af glädje och svårmod. Han gick fram till den unge mannen och räckte honom handen. — Således år också ni här, min tappre vän? — 0, min högt ärade herr öfverstelöjtnant! sade den unge mannen tacksam och rörd vid den vänliga helsningen. — Det är ett år sedan vi sist sågo hvarandra, sade öfverstelöjtnanten. — Det var under slagtningen vid BelleAlliance, herr öfverstelöjtnant. — Under det vilda stridshvimlet. Kulorna haglade omkring oss. Ab, minns ni, min unge vän, hur jag nödgades hejda er stridsifver? — Ja, ja, herr öfverstelöjtnant, ni tänkte endast på ert regimente oaktadt de faror, som hotade er sjelf; — rundtomkring er stupade edra tappra landtvärnsmän. Ni hade likväl ögon för den obetydlige ynglingen, som ni en gång hade sett i hemmet. — Det var i Ovelgönne, sade öfverstelöjtnanten. — Jag såg ert mod, min vin, och hade samma dag hört omtalas er vackra bragd vid Ligny och huru fältmarskalken hade utnämnt er till officer på sjelfva slagfältet. — Tala inte om mig, herr öfverstelöjtnant, sade löjtnant Becier, — huru obetydlig var ej min bandiing mot edra hjeltedater vid Bautzen, Leipzig och Laon: