Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1867, sida 1

friskt minne; folkets hänförelse fortlefde, man behöfde ännu så många uppoffringar af landet för att upphjelpa den betryckta staten; enskilda provinser voro särdeles kinkiga, isynnerhet Westfalen och Rhenlandet, särskildt gällde det att vinna dessa båda provinsers stolta, mäktiga och ofta missnöjda adel, hvilken hitintills ej hade nedlåtit sig att göra gemensam sak med den preussiska adeln ; slutligen var konungen en man, som uppriktigt ville folkets väl, som ville hålla hvad han lofvat och som framförallt älskade lugn. Detta var ingen tid för feodalpartiet; det kunde väl omgifva, men ej insnärja konungen; dessutom var dess synbare hufvudmans inflytande ej genomgripande, åtminstone ej i vigtiga angelägenheter, ehuru motpartiet med afsigt ej lade några hinder i vägen för honom, då det gällde små, mera personliga angelägenheter. Äfven vid konungarnes hof är ett stillastående ett tillbakagående. General von Taubenheim kunde förlora sitt stora inflytande; det måste förebyggas, hela partiet måste räddas. Vägen dertill hade blifvit röjd genom generalens samtal med regeringsrådet. Det måste leda till målet. Generalen egde ju ännu sitt inflytande. Antichambern hos en så inflytelserik man, som kan säga att ham förmår afhålla sjelfva det tillfälliga från sin konungs öra, brukar vara uppfylld, åtminstone på mottagningsdagar. Detta var äfven fallet denna dag. Då regeringsrådet von Schilden lemnade generalens mottagningsrum, eftersåg betjenten hvilken af de väntande först skulle anmälas. : Generalen var en noggrann och ordent