Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1867, sida 2

—— — — — gggggg Konungen förhåller sig indislerent; han älskar freden, både den yttre och inre. För att förmå honom till ett verksamt inskridande, erfordras en kraftfull impuls. En sådan måste vi hafva, men hvar finna den? IIvar taga den? Generalen tystnade och betraktade regeringsrådet frågande. Öfver Schildens alltid lugna, orörliga ansigte flög ett fint leende. Ers excellens, sade han, -— tycks fästa stor vigt vid dessa kungliga löften af den 5:te April och 22:dra Maj. Skulle ni icke hafva sörbisett, att vi då stodo gent emot den väldiga striden med Frankrike? Löften, som atgifvas i nödens stund, hållas aldrig. — Konungen är af annan tanke, sade generalen. — Man måste betaga konungen denna tanke, ers excellens. — Och huru? — Iäcktes ers excellens afhöra mi några ögonblick. — Vårt statslif börjar verkligen att blifva sjukligt, det är sannt. Men der en sjukdom finnes har naturen ett hjelpmedel deremot, och har hon ej något dylikt, tillhör det menniskan att åstadkomma ett sådant. För vårt sjuka statslif finns ett botmedel nära till hands. Som jag finner är ers excellens noga hemmastadd med vår författningssamling. Lrinrar ni er icke äfven en förordning af den 6:te Januari innevarande år? Den är riktad emot de hemliga sällskapen. — Ah, sade generalen, emot mohren; som har gjort sin skyldighet. (Forts.)