Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 november 1867, sida 2

kusin Gisbert? — Heldre i dag än i morgon, dyraste GCisbertina. — Men jag tar dig ej. . — Men du måste. Familjefördraget lyder så. — Jag köper en pistol och skjuter dig. — Jag är inte rädd. — Jag skall tyrannisera dig till döds. — Känner du Shakespeares pjes: ,Så tuktas en argbigga, min sköna kusin Gibertina? — Afskyvärda menniska! Sålunda hade vi lärt känna hvarandra. Du måste derefter visa mig godsen. Du körde sjelf, och de stolta, eldiga hästarne lydde dig som ett par lamm. — Jag skall bli desto mera motspänstig, sade jag. Godsen voro så stora, så rika och i ett så utmärkt skick. — Hvilken ömkelig köpesumma för mig! utropade jag. De völmående bönderna voro så glada öfver att se den blifvande husfrun. De hade varit dina lifegna, men den fransyska lagen hade gjort dem fria. — Framdeles skall jag väl blifva din lifegna? sade jag till dig. — Gisbertina, jag skall blifva din slaf. — Det låter höra sig. Vi genomströfvade derefter till fots den stora parken, bakom hvilken den ofantliga heden utsträcker sig. — Här skola vi blifva lyckliga, Gisbertina! sade du. — Likasom den grå, torra mossan! Efter åtta dagar måste vi skiljas, och jag återvände med min tant till Kassuben.