Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 november 1867, sida 2

— Ja, ty du skall stanna här. — För att dö innan kort. — Du skall gifta dig här. — Med en hedmenniska? Aldrig! — Du är redan förlofvad med honom och på väg till honom. Och nu erfor jag allt. Och han uppsökte mig ej ens. Jag skulle komma till honom alldeles som en försåld vara. Jag ville springa ur vagnen midt på helen, och man måste qvarhålla mig med våld. Vi anlände till Aschenburg. Det var ett stort, praktfullt slott med en vidsträckt, herrlig park. Men de grå hedarne lågo i grannskapet. — Här stannar jag inte en dag! utropade jag. Gisbert och Gisbertina blefvo föreställda för hvarandra. Du var en ganska vacker man; jag hade ej sett någon vackrare i Kassuben. Jag fann dig ohyggligt ful. Du betraktade mig likasom såg du i mig idealet af skönhet och behag. Jag sade till mig sjelf: Hur kan den westsaliske hedningen understå sig att höja sina blickar till mig? — Ni äro förlofvade! sade man till oss. — Räck hvarandra bänderna, kyss hvarandra och säg du till hvarandra. — Dyra Gisbertina, hvad det gläder mig att se dig! sade du till mig, hvarefter du fattade min hand och kysste den. Jag måste lemna dig min hand, men jag svarade dig ej ett ord, och att du ej hade mod att kyssa min mun var din lycka, oaktadt alla onklar ech tanter. Sedermera blef jag ensam med dig.