Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 november 1867, sida 2

förfläto sex månader, då kom jag åter på. den enfaldiga tanken att jag var såld som din lifegna. Hvarför hade den fransyska lagen upphäft böndernas lifegenskap, och hvarför hade presten under vigseln yttrat till mig: Och han skall vara din herre? Och hvarför måste jag likväl ilska honom? Och hvarför behöfde han ilska mig? Han skulle det ej; han skulle u vara min herre, sade bibeln och pastorn. Bör herren älska sin slafvinna och slafvinnan sin herre? Dertill kom det slaviska blodet i mina ådror. Mina tanter hade ofta sagt till mig, då jag ännu var ett barn: Till hälften kassubiskt, till hälften westfaliskt blod; det har aldrig riktigt kunnat blandas, och se der orsaken hvarför hon än är en liten satan, än åter — jag vet inte om tanterna begagnade ordet engel, men jag vet blott att jag alltid var; en liten satan, och mera än jag borde hafva varit. Och jag blef det äfven mot dig, stackars Gisbert, ju mera du älskade mig och ville göra mig till din goda engel, och ju mera jag älskade dig samt dagligen lofvade mig sjelf att blifva din engel. Då du ville åka, ville jag gå, och när du då ville gå med nig, så ville jag rida, och ämnade du då låta sadla hästarne, så ville jag åka, — men ensam. Och sålunda förbittrade jag ditt lif, ehuru jag sjelf erfor de största qvalen dervid. Och ingenting hjelpte, icke ditt saktmod, tålamod, allvar, icke din — nej, vred var du aldrig, icke ens sträng. Du tillkämpade dig ett orubbligt välde öfver dig sjelf; denna sjelfbeherrskning öfvergick nästan till flegma. Och den gjorde mig innu olyckligare och mera motspänstig.