Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 november 1867, sida 2

Men Westsalen ville ej gå ur mitt minne, och i mitt hjerta satt alltjemt bredvid mig en ung man, som så lugnt och säkert styrde de vilda hästarne framför vagnen, och på den grå, oändliga heden låg jag på den mjuka ljungen så varmt och mjukt invid hans hjerta, och tiden före bröllopet föreföll mig så lång. Men då bröllopsdagen inföll greps jag af min förra vrede. — Jag är såld till honom; jag skall blifva hans lifegna! — Gisbert, låt oss dela godsen, voro mina första ord till dig. — Hvarför, Gisbertina? — Emedan jag inte låter sälja mig, emedan jag inte vill blifva din hustru. — Det gör mig ondt, Gisbertinchen, men du måste. — Men jag vill inte. Behåll dessa gods. Du blef allvarsam, — Är det ditt allvar, Gisbertina? — Ja. — Skulle du känna. dig. olycklig, om du mäste blifva min hustru? ! — Ja. — Gisbertina, behåll då godsen, -du ensam. Jag skall nog slå mig ut. Då jag blir myndig, skall jag utfärda öfverlåtelsedokumentet till dig. Adieu. Du ämnade gå, och jag upptäckte tårar i dina ögon. Kunde! jag låta dig gå, du ädle man? Jag omfamnade dig, och tårarne strömmade från mina ögon. . Gisbert, Gisbert, min ende, evigt älskade. Vi blefvo makar, lyckliga makar och reste till Westfalen. Aschenburg har kanske aldrig sett lyckligare menniskor. Så